Känner mej som ovan
Ambivalent.
Å så har det börjat snöa.
Jag som trodde att jag hade all tid i världen på mej att skaffa ett regn/snöskydd till Flodhästungens åkdon samt att sätta på dubbisar på familjekärran. Men icke detta. Idag har vi pulsat genom ett hav av höstfärgade vackra löv jag och Moto och från ovan föll snöflingor på oss (flingor och flingor förresten, jag försöker eg. bara låta lite romantisk, det var mer som lite äckligt mjäll som for omkring fritt i luften) på vår dagliga förmiddagspromenad.
Själv kände jag mej lite laddad för klagosång, hade en uppsjö med ämnen att tumla runt i men så efter ett telefonsamtal kom jag av mej.
Istället skall jag resten av dagen göra det oväntade.
Nämligen känna lycka och förundran över allt jag fått.
Den största kärleken på jorden.
Ett friskt och (envist) fantastiskt barn.
Vad gör det väl att jag inte har nån hiss och får gå upp och ner trettioelva gånger innan jag kan komma ut eller in. Jag tar mej ju fram för egen maskin i sällskap med det finaste livet bjuder (Flodis då!) Vad gör det väl att jag bor i en dragig förorts-hyres-rätt där den ena grannen är läskigare än den andra och den tredje smutsigare och mer ouppfostrad än satan själv. Jag har ju tak över huvudet och BoBo och Moto vid min sida.
Det enda jag inte kan förlika mej med är att Blondie i morgonsoffan ställer så dumma frågor.
Som om årets allsvenska på något vis kunde vara mer dramaturgisk.
Då blir jag förbannad. På riktigt.
Och jag kan ju inte stänga va tv:n eller så...

Längtar mej bort till mitt sommarparadis i Karlsby skogen! Där trollar morr-morr fram de mest fantastiska grödorna som denna.

Allt som vårdas växer!

AVE!

PS. Emma, Fia, Sam & Nettis - ho ho det tar lite väl lång tid nu eller... DS.