Min kusin har varit här i helgen och jag kunde då lägga tassarna på lite minnen från min examen!

För övrigt har Bobbo återkommit från höga fjälltoppar och med sådan frenesi förmedlat att Vemdalen rockar, att jag måste rekommendera detta resmål osett!
Själv sitter jag fast i vardagsångestens trassliga garn. Men samtidigt känns denna luriga januarimånad som en riktigt schysst vår-vinter som ändå bereder mej lite glädje eftersom jag inte behöver pälsa på mej så in i vassen när jag hasar till jobbet längs förortens skitiga husväggar! Som bonus kommer Elvis, min syrra och Tobbe hit i helgen. Detta faktum gör ju också att vardagsångesten får lite suddiga kanter! Bobbo och jag har precis haft en riktigt härlig sovmorgon också så på nåt sätt känner jag mej lite som en hycklare när jag klagar på vardagens tristess. Som omväxling kan jag således konstatera att jag är rätt förnöjd denna onsdag! Dessutom trivs jag så himla bra på jobbet att det nästan är oförskämt! (Åja, nog ska jag väl kunna få slänga mej med lite superlativ och lyckorop innan man diagosticerar biploär sjukdom? Eller kanske inte förresten, snacka om att pendla mellan höga toppar och djupa dalar. Jag kanske borde käka lite antiepileptikum!)


Bobbo säger: "Bättre klös med hälen lös". Själv menar jag att alla fall är ondo om de inte kan ske framåt!

AVE!

Förresten,
har läst ut Kahled Hosseinis Tusen strålande solar och den är ett måste för alla!
Inte ofta ber jag allra ödmjukast, nu sker detta:
Snälla läs den!

Kajsita har fått jobb! Olé!

Den som ruvar på hämnd håller sina sår öppna. Jag pillar på mina.

AVE!

Jaha. Lite mindre snörvel och elände faktiskt. Det verkar som om dimman har bestämt sig för att lätta efter 2 månader i gränslandet till riktigt sjuk. Dessutom börjar det ju närma sig lön också så nu planar uppförbacken ut rejält. Ev kan man förvänta sig ett litet utförslut i februari.
Utför kan Bobbo förvänta sig alla fall. Imorn skall han åka till fjälls med några vänner av ordning. Det blir hans första skidresa sen vi träffades som han kan åka utför i sin takt och inte behöver vänta på någon gråtande alt. vilt skrikande mö i backen. Blir nog toppen.

Den gångna helgen var jag och firade en fd. kollega som just blivit färdig sjuksköterska. Denna kära vän kommer att bli en fantastisk sköterska och det känns så härligt att hon är färdigutbildad. Väl på hennes examensfest gick det upp för mej att jag är rätt så varm i kläderna numera. Inte mycket skapar känsla av panik på jobbet längre. Min berömda rövpuls har inte varit aktiverad sedan i somras och jag känner mig trygg på jobbet... Visst gillar jag när det hettar till och så men på det stora hela känner jag mej inte längre som en novis utan en en sköterska med koll! Lite häftigt att upptäcka faktiskt.

För övrigt så händer inte så mycket just nu. Egentligen skulle jag ha varit i stora planerartagen för en resa till Sydafrika nu men eftersom Bobbo är mitt i en termin har vi beslutat oss för att det inte var läge att åka. Detta svider dock lite i mej och jag surfar resor som en besatt.
Men det är ju helt gratis alla fall, om man bortser från bredbandskostnaden.

Snus är snus och strunt är strunt om ock i gyllene dosor men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

AVE!

Snor.
Till förbannelse.
Ärligt talat hur mycket kan få plats i en sinushåla?
Febertoppar.
Förödelse.
Tycka synd om. Mig själv. Dessutom gärna sympati från andra.
Inköpta biljetter till landskamp i handboll för att förgylla en soggig torsdagskväll.
Feber. Kan ej gå. Ingen förevisning på tv.
Betalar licensen Kammar noll som belöning.

Jobb. Trivsel. Men jobb och jobbigt. Fast kul.

Surfar resor (Bobbos nackhår reser sig av bestörtning. Hinner knappt hem från ena stället förrän jag drömmer mej till nästa).

Massakrerade vader och benhinnor. Anjas substitutvader får ej plats i icke formgjutna skidskor. Ont fast en hel vecka sedan försökte hanka mej fram på fjälltopp.
En positiv sak dock. Har övergått från nybörjare till medelgod åkare. Inga mer tårar (i Gustavbacken; ja jag vet den är inte ens brant men jag har alltid kallat den för stupet...) som fryser till is i trettondagskyla innan de hunnit falla till marken (f.d stupet). Lättare att vurpa också. En mycket stor fördel med att ha slutat träna handboll. Inte längre samma längtan att använda en sedan många år inövad fallteknik som linjespelare, dvs rakt fram ner på stötdämparna vid höften (vilket under tidigare slalomsejourer visat sig vara MYCKET svårt när man sitter helt fast på skidan. Därmed inte sagt att jag inte försökte, det gjorde jag med besked vilket också varit anledningen till att jag inte kunnat vurpa på värdigt vis förrän nu:) ).

Kahled Hosseinis uppföljare till flyga drake. Lika sorglig och vacker. Bör ej läsas tillsammans med PMS hormoner. Kan sluta med vätskebrist!

Bobbo fixar skolan galant. Som alla visste! Kul ändå.

Nu över till hållpunkter för gnäll igen, kan ju inte överdriva positivismen... Smuts avlägsnat sig på nytt. 10 dagar går fort. Tomt.
En patient frågade när bullen var färdiggräddad. Jag svarade att det bara var julskinka och skyndade mej ut på extremt snabba power-walks (eftersom "bullen" gjort att det känns lite för kämpigt att försöka löpträna). 3 dagar med friska snabba promenader (som känts så ok att jag ändå börjat fundera på om det trots allt inte var dax att börja springa) så kommer feber och snor. Domedagen känns nära förestående.

Käraste av vänner flyttar in till stan. Lämnar gudsförgäten förort. Sorgligt men förståligt. Samma vän fyller år i morn. Hurra!

Ska krypa i säng och kurera mej, trivs alldeles för bra på jobbet för att kunna tänka mej att stanna hemma imorn (dessutom är det dyrt att vara suger-mama).

Om du har rethosta, öppna fönstret istället för att ta Morfinbaserad hostmedicin. Trust me on that one!

AVE!

Nytt år.
Nya möjligheter, eller begränsningar vilket man nu väljer (har en känsla av att jag gärna skulle vilja att glaset vore halvfullt hela tiden men att någon sorts inneboende tomhet ändå fuckar up en sådan image...). Ett helt långt härligt år tills man måste samla krafter och fira jul igen. Barndomens glitterströdda jular är sedan länge passé. Nu återstår bara fattigdom efter att ha förköpt sig på julklappar, fetma efter att ha förätit sig på julmaten samt en strid ström besvikelser då familjer skall samlas och det är omöjligt att vara alla till lags. Det finns alltid en lillebror som får stryka på foten... Nästa år skall jag förhoppningsvis avhysa mitt kött från det här landet under jul- och nyårshelg. Långt borta från ovan nämnda ångestladdningar i solen med en fet drink i handen istället för en gammal soggig skinkmacka (även om jag ändå måste tillstå att just julskinka är det bästa julen har att erbjuda). Med Bobbo. I solen alltså. Eller var som helst egentligen. Det är ju det som är så fantastiskt med den mannen, jag står ut med precis vad som helst bara jag får vara tillsammans med honom. Det kanske räcker. Det kanske är just det enkla faktumet jag skall ta med mej in i nästa år och hitta styrka i. Bobbo, min prins.

Det finns snart inga giraffer kvar. Så sträck på halsen och stöd en utrotningshotad art.

AVE!