http://webbtv.dn.se/?id=2415

Krämer Body shop, Clinique mm ca 1000:-
Inget dåligt samvete alls.
Även 6 par taijts.
Inga sår mellan trästams låren alls.

Även förbannelse.
Så for jag kliver in på en annan avdelning för extrapass händer det saker. Som igår.
Kommer dit läser på om mina patienter. Ska gå runt och hälsa.
Andra patienten jag kommer till dör. Så jag står där med patientens hand i min och säger:

"Hej, Åsa-Maria heter jag och jag är sköterska här ikväll". Inget svar...

Står kvar en stund tills jag är säker, hämtar kollega, ringer anhöriga osv. Inte oväntat men kanske ändå. Inga tydliga tecken på att det var så nära förestående. Men så kan det vara, livet är förgängligt och glider oss (bokstavligen i detta fall) ur händerna så fort att vi inte hinner reagera.

Brukar inte komma med förmanande klyschor. Brukar ha som motto att inte vara naging. Men nu kan jag inte låta bli att uppmana:

Låt så många ögonblick som möjligt få en plats och en tanke av tacksamhet för allt du fått. Låt alla runt omkring dig som du älskar få veta det. Lev på riktigt. Känn på riktigt.

Man vet aldrig när det tar slut

Ny vecka till ända.
Jobb.
Inga incidenter.
Renovering.
Puh.
Kartonger till förbannelse. Ingvar Kamprad som är ett sånt j-la geni borde uppfinna någon sorts självförstörande device för sina medföljande emballage. Det ända som nu kommer som ett brev på posten är ett fett Karpaltunnelsyndrom när kartongerna är avhysta.
Saknad.
Av liv.
Eller snarare liv med innehåll.
Som idag tex. Slutar jobba och går hem.
Åker till kartongparadis och stoppar kartongerna i sopen. Kommer hem. Möter Bobbo.
Förväntansfull!
Tanken är käk, inköp och bio i Kista. Man kan alltid köpa lite värdighet ser ni, om det är snålt av den varan till vardags.
Något händer när jag kliver innanför dörren.
Som att vrida om en kran så att inte minsta droppe återstår (läs energi...).
Dör i soffan. Orkar bara ta vartannat andetag.
Orkar inte åka till Kista. Orkar inte laga middag. Orkar inte duscha. Lyfter på armen.
Ser stubbåker från helvetet. Känner omisskänlig odör. Får liten skjuts av förnyad energi. Släpar mig mot duschen trots allt. Begär sällskap.
AVBÖJER Fuck Friday. Alla som känner mig förstår då att tröttheten nått en ny nivå aldrig förut skådad.
Blir ren. Lägger mej i soffan. Får godis och Ola.
Ser film. Blir arg. Helt oprovocerat. Vardagsångest. Myrkrypningar. Kan inte ligga kvar men orkar inte resa mig. Släpar mig till datorn. Orkar knappt skriva av mig.
Detta är resultatet. Av 6 års studier. Av kunskap. Av legitimation. Av arbete som förut inte bekom mig nämnvärt. Av vardagar staplade på varandra tills de inte kan skiljas åt ens vid noggrann inspektion. Av frånvaro av sol (synd att fortsätta tjata om vädret men man kan ju bara inte låta bli när åska och regn får fönstren i förorten att formligen dallra, och det vill jag lova att är det någon tingest på moder jord man inte helt har förtroende för så är det förortsfönster i tokåska!)
Totalt dräpt.
Men ändå nöjd på nåt läskigt sätt Fredagen må vara till ända rent datumzonmässigt. Men jag känner ändå att jag kan revanschera mig och avnjuta en särdeles härlig sejour av fuck friday innan jag jag sluter ögonen. Och Kista galleria står ju kvar imorn, ja kan ju lika gärna köpa mig en tub värdighet då.

Bobbo here I come...

I måndags. Efter helgtjänstgöring. Heldag.
Först 3 utskrivningar. Ingen lunch. Inget toalettbesök på hela dagen.
Sedan rent och skärt helvete. Byter avdelning. Får rapport. Ska börja jobba. Total kaos. 3 iv. AB kl. 17.00, ingen har nål. 2 iv. Teofyllamin 5 ml kl. 18.00 (nu har de ju nål; klen tröst). Står inte i fass hur man skall ge det och ingen på hela huset vet riktigt. Det alla är överens om är att det ska ges med största försiktighet dock.
Har 4 palliativa patienter. Alla skall ha furix, stesolid, diladuid-atropin, morfin, pantoloc. Jag skulle behöva minst 2 av de upprabbalde sakerna själv, har nämligen svårt att andas och skulle väldigt gärna vilja känna mig avtrubbad, lugn och lycklig... Gör mitt bästa, hinner fortfarande inte kissa, än mindre äta. Kommer på vid 20 hugget (när jag upptäcker att jag har en hal snorloska under läppen) att jag satte in en snus kl. 15.00. Funderar på att svälja den. Kanske skulle det kunna försätta mig i någon sorts trance. Spottar till slut ut den och tar en ny. När natten kommer är jag i upplösningstillstånd. Framförallt eftersom det känns som jag inte har koll på nånting. Lämpar över en hel massa på natt ssk, tack gode gud att det var just hon som skulle jobba natt. Rapporterar. Dokumenterar. Inser allt jag inte hunnit med. Går hem kl.22.45. Ligger i soffan men kan inte slappna av. Går igenom allt jag gjort. Glömde jag något viktigt?

Igår IKEA. Jag har certifikat i IKEA. Befäst duglighet i att navigera runt i det stora varuhuset. Bevisad lämplighet i att välja ut, hämta, betala och baxa hem företagets otympliga pjäser till Bobbo. På vardagsrumsgolvet tar han över. Han har befast duglighet i IKEA relaterad montering. Han talar till de olika delarna med sin mjukaste stämma så att de beter sig exemplariskt och inte lämnar något kvar att önska. Jag pillar. Med kvinnogöra. Vill ju gärna försöka framstå som lite av ett fruämne, inte bara kåt bitch (även om jag tror att dito vinner i längden). Sätter upp gardinstänger. Ställer saker på där för avsedd plats. Städar. Jag är riktigt bra på att städa.

Idag jobba igen. Om ett par timmar. Med tunga steg gå tillbaka för att ställas till svars. Nästa helg är jag 3-dagars ledig. Känns som igår jag skrev att det skulle vara en månad till nästa gång. Nu bara en vecka.
Sjukt. Att tiden löper som en eld. Hinner inte med.

Nästa helg ska jag och Bobbo göra något. Åka bort. Bo på hotell. Kolla på p-film på hotellrummet. Ha massor av sex.

Vi tar gärna emot fler tips! Ffa. på var vi ska åka.
Funderar på v-kusten. Men kanske hellre storstad om vädret ska fortsätta suga.
Eller som sist. I maj förra året. Packade bilen. Tog fram kartan. Blundade och pekade. Hamnade i Oslo. Promenerade på Holmenkollen, drack öl på Karl-Johan. Bodde på schysst hotell och gjorde som angivet ovan; sånt som man gör på hotell!

Veckans patientfall
Kvinna 80 + hjärtsvikt, KOL (Exacerbation), njurinsuff. Begynnande pittingödem.
Magerlagd. Kontin. O2 1,5 l.
Episod av tryck över bröstet, svår dyspné, sjunkande sat och ångest.

Ger Combivent, Klysma Teovent (250 mg), Nitro subling. 0,5 mg. Ingen effekt.
Sätter nål, sprutar Furo 2 ml (20 mg). Ingen effekt.


Vad göra?
Jag har svaret denna gång...

Senaste veckan.

Tiden rusar som ett expresståg.

Utan mål och mening. Utan innehåll.

Eller kanske med en hel del innehåll, bara det att jag, ovan lokförare med nystämplad licens,

inte hinner reflektera och ta in allt som händer, ser bara rälsen framför mig.

Eller fartblind, jag känner mig lite fartblind. Tror att det hade varit vitsen med lite semester, stanna upp, tänka efter, känna efter, å så.

Veckan har dessutom innehållit mina första professionella motgångar. En patient jag hade ansvar för var inte alls nöjd (trots att jag på pedantiskt Florence manér försökte göra allt jag kunde). Dessutom inträffade en incident med en centralvenös infart och jag kände mig som en total novis och fick upprepade gånger be om hjälp. Det handlar egentligen inte om någon bruten stolthet att be om hjälp, better safe than sorry, men samtidigt så vill jag kunna göra allt själv, jag vill kunna det här nu. Dessutom lackar jag, ju längre tiden går, ur på VHS j-la rapport om sjuksköterskeutbildningen, där KI som bekant får kritik, bla. för att vi som är examinerade från KI är så väldigt benägna att fråga äldre kollegor. I min värld så är det genom att till ryggalägga tid på golvet och insamlad erfarenhet (förutom att hålla sig a jour med senaste forskningsrönen) som gör en bra syrra. Och i detta yrket kan man bara inte samla erfarenhet genom att learn by OH SHIT. Oh shit patienterna dör som flugor kring mej, jag kanske trots allt skulle ha frågat en mer erfaren kollega... Det stör mig att KI får en sådan omotiverad grej som grundpelare för kritikten som anförs mot skolan. Jag kan inte låta bli att tänka på det varje gång när jag utvärderar min egen insats och tänker på hur värdefullt det är att jobba som ett lag där det är högt till tak och alla frågor fria.

Förutom jobb har veckan inneburit renoveringsarbete i brors lgh. Jag har iofs inte lyft ett finger utan min uppgift består i att ligga som en pascha på sängen (typ enda möbeln än så länge) och äta, domdera och vara extremt slö. Om det är så att jag är tveksam över hur jag funkar som sjuksköterska så vet jag med 100 procentig säkerhet att jag sköter mitt renoveringsjobb med bravur! Skönt att självförtroendet får sig en liten boost någonstans!

Dessutom hade vi trevlig middag med Vix och Gus i torsdags innan de begav sig från stan för lite välförtjänt ledighet. Den enda sura (och då menar jag riktigt surt) eftersmaken den middagen bjuder är ett bombnedslag i köket eftersom vi ännu inte diskat. Jag gillar inte riktigt att slåss om utrymmet med bananflugor så någon sorts insats skall göras snart.

Igår var jag sedan på miniåterträff med mina underbara klassisar från KI. Var hemma hos 50 Fred (som hade fått en bandyboll mitt på näsan, svårt att bestämma sig för om han bara var en stackars krake eller ännu mer hunk än vanligt). och käkade lunch för att sedan åka in mot stan, alla fall jag och Kajsita för några glas.

Nu ska jag jobba helg. Känns helt ok. Först tänkte jag bara försöka avhysa blom eller bananflugorna. Jag vill ju gärna veta att jag har ett hem att komma hem till ikväll, för då, till skillnad mot när jag renoveringsarbetat, är jag så trött att jag stupar i säng, helst i ett någorlunda rent litet näste.

Johnny ringde, värmde mitt kalla hjärta. Han har ny tjej!

Janne har gift sig.

Jocke renoverar.

Basgrupp 10 frodas.

Jag är legitimerad.

Och förnöjd!

Sommarhelg

Dag 1

Fredag

Flexar

Duschar

Packar i persedelpåse från 60-talet.

Tar E18 till Freddan. E4 knökfull från Slagsta till S-tälje.

Kö och Kent.

Köper Ola i Klinga.

Möter mamma och Anders i Kristberg.

10 djupa andetag innan invasionen.

Å så kommer dom.

Full bil från Värmland. En make, en bror och ett gäng barn. Den svenska sommaren visar upp sig från sin bästa sida.

Bikini. Insjö uppvärmd till 21 grader, och mer om man inte kissat på hela dan...

Ett barn som sist var en landkrabba hoppar i plurret. Alltså hoppar i och försvinner under ytan. Jag på flotte. Dyker i. Simmar under vattnet, måste rädda det druknande barnet.

Har brådis. Simmar längs botten. Skrapar i botten. Finner barnet på land var fan annars.

Får fläskläpp.

Hälsar på djur. Har minior på armen. Känner unken lukt.

Undrar om jag verkligen är så skitig.

Mer sannolikt än troligt.

Käkar middag. Grillat. Mmmmmm.

Minior bekänner att unken doft var torkat kiss (i badshorts, usch vet inte om jag ska le för att det åtminstone inte va jag själv som osade eller om jag ska grina).

Ska piska bror i 500. Blir utklassad = går och lägger mig.

Dag 2

Lördag

Vaknar.

Värme.

Nästan...

Frulle ute i trädgården.

Åter till sjön. Släpar upp grillen.

Inventerar botten för att undvika ytterligare fläskläpp.

Grillar korv.

Portionerar ut.

Mamma kommer. Mera bad. Lite kallare än igår, 20 grader.

Hänger. Sippar Miller light.

Grillar.

Invasion. Mätta barn, hundar katter, vuxna. Virrvarr på mycket liten yta.

Är i begrepp att kasta ut alla på gården. Men då, som på given signal. Ösregn, förstås. Svensk sommar.

Huden är vattentät säger Bobbo till slut.

Burken. Som i kurragömma-burken. Skittrist att va 6 år när alla andra deltagare är 11.

Sanering. Säng. Fågelbok. Alla fåglar ser väääääääldigt läskiga ut.

Sova!

Dag 3

Söndag

Separationsångest.

Krokodiltårar.

Bror + barn avhysta.

Städar.

Reser.

Bobbo och jag i bilen. Underbart. Bobbo tar upp mina hormoner. Bådar inte gott. Säger att jag ibland mest liknar hormonstin kossa.

Kollar in brors nya lya.

Är som bakfull fast utan fyllan igår. Orättvist.

Bobbo tar datorn. Jag får inte komma till. Har inte fått komma till på flera dagar. Blir aldrig skrotum full? Ola-flaskan som alltid står vid min sida är minsann halvfull.

Söndagsångest. Fast det är klart mamma hade städat dasset och satt upp min bajsplansch. Klockrent.

Bobbo har vimsat i säng, ska just vimsa efter och med ljuva lockrop. Nåt sorts plåster på såren för att helgen går så fort, för att E4:an är så jävlig, för att extrapassen är så många, för att blåsten är så förödande för håret, för att Väderöarna sitter som en sista utpost innan Amerika utan mej, för att reget piskat skiten ur mina balkongblommor, för att bilen är skitig, för att snokarna är så ofattbart många på tomten i år, för att jag får pensel istf roller, för att min buk är svullen, för att det vore så underbart, som en bal på slottet fast bättre och mer juicy!

Slutledning 1a) Va fan klagar jag för han ligger ju bara ett par steg bort

Slutledning 1b) Livet är fantastiskt, men jag är egentligen ganska trött (och nöjd)

Slutledning 1c) Godnatt!

Uppföljning
Utsättning av bltr sänkande lkm (som jag förslog från början, hurra för mej!) + ökning av furo. El.status + övr. lab fortf u.a!! Så gött å ha rätt!

Ledig dag.
Slutade 15.40 igår.
Kom hem. Ville duscha, orkade inte.
Var hungrig (fil och müsli 3 ggr/dag 4 dagar i rad). Ville äta. Orkade inte.
Ville gå på forboll (AIK-Elfsborg). Ville vara social. Orkade inte.
Ville göra något. Ville se på tv. Somnade.
Somnade 18.15. I soffan.
Vaknade vid 20.00. Gick till sängen.
Sov till midnatt. Ringde Bobbo (saknar).
Somnade om.
Vaknade kl. 08.30 imorse. Fortfarande trött.
Kändes lite trist att hälla upp fil och müsli igen till frukost. Jag måste äta något annat till lunch.
Måste söka jobb. Orkar inte.
Vill rymma till västindien.
Eller N.Y.
Eller kanske bara Jönköping.

Så vad är oddsen? Rent statistiskt för att något helt jävla absurt inträffar så fort jag är på plats på jobbet för att genomföra helg nummer 2? Ni som ev. läser detta kommer att tro att jag skämtar.

Fredag

13.30 sladdar in på avdelningen (nygjord, är ju trots allt FF)...

13.45 rapport (som omväxling glasklar utan frågetecken)

14.00 börjar dela kvällsmediciner (håll i hatten det är nu det börjar)

14.02 Han med stort H uppenbarar sig (måhända inte han med stort H för mej, det är ju Bobbo men vi snackar ändå en hel j-la karl som man faktiskt vänder sig om på stan efter, då kan ni ju tänka er ens omedelbara reaktion när han glassar in på en vårdavdelning i förorten i slimmat linne och lagom tajta workerbralls, ärligt talat min första reaktion - efter att ha sett ut som lämplig inventarie i guldfiskskål i minst 15 sekunder- var att helt sonika gå fram och bita honom i armen. Gode gud vilka armar...)

14.03 Vidundret frågar mig om jag kan vara honom behjälplig, nickar till svar får inte fram ett enda ljud

14.04 Vidundret frågar om jag har problem att förstå hans norska, förmodligen eftersom jag ännu inte yppat ett enda ord och fortfarande ser ut som om jag rymt från ovan nämnda skål och ser ut som förvånad Nemo.

14.05 Poletten börjar trilla ner hos mej. Hur trevlig den norske mannen än är att se på (eller åtminstone hans armar) så är hans mission på mitt jobb helt j-la förödande. Han vill stänga av allt vatten, alla toaletter, handfat, autoklaver, sköljar så långt ögat når, på obestämd tid. Den som vet hur man klarar av sitt jobb på vårdavdelning utan vatten kan återkomma för personlig intervju, jag vill ha alla tips och råd!

...

20.00 Jag hatar det norska vidundret med en glödande passion eftersom jag håller honom ansvarig för hur svårjobbat och trassligt mitt arbete blivit. Vet ni t.ex hur svårt det är att förklara för den dement gumma med urin vägsinfektion (och därför också ett ständigt behov av toalett) att en norsk snygging tvingat oss att stänga av vattnet? Eller för anhöriga som tycker att det är snålt av oss att inte bjuda på ett glas vatten till middagen (pat. gillade inte ramlösa...). Värst kändes det nog när söt liten tant vid åtta på kvällen frågade om hon inte skulle få sitt kvällskaffe, hon har nämligen väldigt svårt att somna utan.

Med tårfyllda ögon gick jag hem. Och svor förbannelser över norsk man.

Med tårfyllda ögon måste jag idag gå och jobba kväll (nu är alla vattenledningar fixade så ordningen är så gott som återställd). Det känns vemodigt eftersom Bobbo ska åka till Värmland med Säfflebuss kl 13,15. Jag blir lämnad ensam.

Räkna med att mina demoner kommer att smyga fram ur skuggorna och se dagens ljus via denna sida. Jag kommer att längta ihjäl mig.
Bobbo I Love u!

Ledig dag.
Gynekologbesök.
Bankbesök.
(Guldkant mkt. suddig - obefintlig).
Något senare, Bobbo.
Bio.
Middag.
(Guldkant återkommande med synbar kontur).

Fattar inte att det måste blåsa så.
Jobbar helg igen.
Håll i hatten allt kan hända. Det vet man ju liksom vis av erfarenhet.

Så återkommer när det är dax!

Guldkant.
Vilket jävla skämt.
Snarare sorgkant eller nåt.
9 hours ago: Axplock från rapport. Omvända leken!
Ssk 1 säger "Kontakta distriktsköterskan innan patienten går hem imorn kl 13.00. Patienten ska dock inte gå hem" (I mitt stilla sinne tänkte jag; menar hon, som i min kollega, på fullaste allvar att jag ska ringa dsk och ljuga??!!)...
Ssk1 säger "Dela mediciner inför hemgång (annan patient). Pat. skall inte ha med sig några mediciner hem".
Ssk1 säger "Ge Furo till pat. x" (pat. med bltr på 80/50 vilket för er som inte vet är lika med hyfsad kontraindicering!).
Ssk1 säger Pat. x har inte kissat idag (fast hon fått 6 ml Furo, vilket för den delen också är ett hyfast observandum, ffa. när vederbörande har ett pissigt blodtryck)...

Och så där fortsatte det bara. Den ena bajsmackan efter den andra ramlade i mitt knä. Ett smörgåsbord mitt i julbordsruschen hade inte kunnat kännas rörigare, eller myrornas krig för den delen heller (och den här parallellen drar jag inte för att 42'' pjäsen är ur funktion, nej den står där stolt och blänkande, kändes bara som om myrornas krig pågick i min direkta närhet från det att jag kom in på avd tills jag klev därifrån.)

Men morgondagen kommer ju att bli mycket bättre. Kom igen jag ska ju bara skriva ut en patient som inte ska gå hem och tala om för densammes distriktsköterska att han kommer hem (fast det gör han ju inte, hihi). Sen dela mediciner till en annan som ska gå hem som inte ska ha några mediciner med sig (undrar vilka läkemdel jag ska skicka med, hmm, knark? smärtis? blodtryckssänkande? järnpiller? förslag någon?). Sist ska jag spruta vätskedrivande i en patient som kanppt har vätska nog i kroppen som det är... Tack å lov sen ska ja alla fall me Bobbo till Nacka. Till Whiskas och La Rana! There migth be a god!

God natt!

Tillbaka i stan.
Ordentlig kaffebryggare. Inte Överskottsbolagets pulver.
Tillbaka till jobb. Idag. Fast inte nu. Senare.
Skratta eller gråta. Lycka eller sorg? Vet inte. Kan inte bestämma mig för om jag faktiskt tycker att det ska bli underbart att gå tillbaka till jobbet eftersom jag tycker det är himla kul eller om jag nu ska falla ner i bottenlös olycka efter som det nu är en månad tills nästa gång jag är ledig 3 dagar i rad. Usch det får bli det sistnämnda, det ser så otäckt ut när man ser det på pränt, det där med en hel månad till nästa gång. Jaha, jag är nu drabbad av bottenlös olycka. Men kaffet är ändå välidgt gott och jobbet väldigt kul. Alltså bottnelös olycka med guldkant!

Alltid spännande att gå tillbaka till jobbet efter ledighet. Vilka patienter finns kvar? Ramlade jag på arslet innan jag gick på ledighet och ska käka upp det nu? Ska venport bytas? Ska e-konc hängas? Ska någon få en nål? Ska blod flyta? Ska åter igen en patient med färsk blödning frikännas från Neuro lite för tidigt för att sedan svimma precis innan avfärd så att vi måste mota patienten i dörren?

Jag blir varse allt det där om ett par timmar. Nu ska jag njuta av kaffet i min bottenlösa olycka med guldkant. See u!