Vi skiter i kvasten, vi tar traktorn istället...

Glad påsk alla våra vänner där ute!

Wherever I lay my hat, that´s my home!

AVE!

Medan han fortfarande var marsipangris, tröstekort och andra bilder

Owe, ni vet han i Solsidan!


Pre-skrovelhud a la tonårsfinnighet.
Pre-asfaltskyss.
Marsipangrisen.


Bästa tjejen tröstar med ett spex emedan läkningen fortgår.
Kärlek!


Som sagt läkning pågår.
Men ack vad jobbigt det är...

Som en bro över mörka vatten ska jag bära dig!

AVE!

Hysterisk helg, mormor och läkning!

Så.

Nu är garderoberna städade och uteförrådet lite rensat.

Buskar är ansade eller uppgrävda och gruset är bortsopat från vårt grannskap.

Flyttfåglarna har landat.

Utemöblerna luktar såpa.

Mormor har myst med Bowen och kinden är lite läkt...

Rosor slår ut ur den håradste mark...

AVE!

Asfaltseksem...

Å så presenten då som tröstade den lille!!

allt är asfalt smutsigt...

AVE!

Tiden flyr och jag hinner inte med men njuter ändå!

Det är exakt vad Vi vill ha

det luftkonditionerade ljudet av fart

Du är värd att dö för

Ni kan skratta om Ni vill

Håna oss Vi rör oss Ni står still…

AVE!

Skyfflar bort sista snön från gården, äter bajs och andra saker...

... som barn gör. Nu med bildbevis. Förutom det där med bajs. Usch.

Som stormen river öppet hav...

AVE!

Looong time

Sedan sensast har följande hänt: Motala. Jag tog med ungen, snoret, Pandan och drog söderut i hopp om att våren hunnit lite längre där. NOT. Men det var bra ändå. Utan stress genomfördes vardagen och snoret i lilla ungens kropp vägrar att sina. Mys men trist att inte kunna träffa alla fina som jag hade planerat. Men jag ville inte sprida vårt snor vidare utan behålla det för mej själv... Barnafadern drog till fjälls med lite löst folk för att få sig lite nöje och kärlek. Detta helt utan avund från undertecknad som i mammsens soffa avnjöt småstadslunken. Nu åter i hufudstaden. Med samma gröna snor och hosta. Åter på jobb och förskola. Åter med bästa pappi på plats. Utan inspiration att skryta här om mitt liv. Så. R.I.P Linda. AVE!