(Bild ej från vecka 8 - uppenbarligen!)
…så vecka 8 blev en vecka full av ovärdigheter.
Och med detta sagt vill jag varna känsliga läsare. Viewer discretion is advised…
Barnet blir sjukt på måndagen. Igen. Räntan har gått upp och inga inkomster kommer in. Suck. Men man skall inte klaga för det kan alltid bli värre. Doktorn skriver ut antiinflammatorisk medicin och så långt var väl allt ganska ok.
På tisdagen insjuknar den arma modern i någon sorts magåkomma. Inga utgifter direkt att tala om men mår som en räv. 12 timmar senaste avlöser barnet. Kasadspyorna viner genom hemmet som om vore det ett fullfjädrat blitzkrieg. Tvättmaskin och tumlare får jobba till bristningsgränsen och så även föräldrarna. Ursäkta mej för min egoism där men det lilla barnet verkar helt obekymrad över sitt vedervärdiga tillstånd. Dansar lite runt på mattan till eftertexterna från Pettson och Findus. Spyr rakt ut i luften som en rymdraket som lättar från marken, skakar lite på sig och dansar vidare = slutsats: i det här läget är det synd om föräldrarna.
Men värre skulle det givetvis bli.
Eftersom den vabbande barnafadern även skulle komma att må så dåligt att världen helt stannade upp, allt emedan modern får ryggskott.
Ni hör ju själva att vi haft en fantastisk vecka.
Å det var just dessa känslor av att allt är så fantastiskt som vandrade genom mitt huvud när jag igår åkte till Bromma med den lilla ungen och mitt ryggskott medan fadern ägnade sig åt att kräkas tarmarna ur sig. Där haltade jag smått panikslagen bakom en ganska pigg men sprutlackerande liten Bow i Brommas nya köpcentrum för att han skulle få springa av sig lite. Klädd i mina äldsta och fulaste tränkabrallor med tillhörande hoody. Klorinfläcken på brallorna mitt i blickfånget för alla andra trendiga morsor med chicka citybarnvagnar, silikonbröst och snor- och diarréfria ungar i märkeskläder. Värdigheten lixom.
Mina bästa vänner hävdar med bestämdhet att det blir bättre imorgon (läs idag och ja, eventuellt ses en liten ljusning där bortom molnen) och jag tar fasta på deras ord och ber en stilla bön att misären skall avta.
Och ja vet att detta egentligen bara är en liten fis i världsrymden av elände men det här är min papperskorg för gnäll. Så det så (men skickar ändå en kram till Theos fina mamma som har massa släkt och vänner i Libyen vars situation just nu är värre än min trygga vardag nånsin kommer att bli. Jag är inte oempatisk bara helt slut…).
Du är det finaste jag vet
Du är det dyraste i världen
Du är som stjärnorna
Som vindarna
Som vågorna
Som fåglarna
Som blommorna på marken
Du är min ledstjärna och vän
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek
Du är mitt blod
Och mina lungor
Mina ögon
Mina skuldror
Mina händer och mitt hjärta
Friheten är ditt vackra namn
Vänskapen är din stolta moder
Rättvisan är din broder
Freden är din syster
Kampen är din fader
Framtiden ditt ansvar
AVE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar