Vi kom.
Vi såg.
Vi segrade å ena sidan.
Med mys.
Med underbara studer med de underbara.
Med god mat.
Med promenad på playan.
Men vi var även förlorare...
Det hela började inte så bra.
Efter att vi fattat mark i Malaga så valde det lilla kära barnet att tömma sig på ett helt nytt sätt.
Totalt.
Det var fan i mej bajs överallt och jag trodde att flygplanspolisen skulle gripa oss.
Jag tittade mej oroligt omkring medan jag låg på alla fyra på flygplatsgolvet och försökte fösa ihop den inte så fast sammansatta avföringen som ungen levererat. Samtidigt jagade den arma fadern sitt nakna barn samt vårt bagage.
Efter detta hade vi en mängd fina stunder som kommer att lysa upp de mörkaste av vinterhjärtan genom skimmrande minnen.
Sen kom undantagstillståndet, katastrofläget och spansk regering blixtsammankallad för att hantera svårigheterna. Men då avser jag faktiskt inte den allmer växande babyns exkrementer.
Men jag talar samtidigt om avskräde. Flygledaravskräden.
Flygledarstrejk och noll möjlighet för oss att tränga ihop oss i flygplanssätet och invänta den mustiga aromen och fläckarna på våra kläder efter inte helt perfekt sittande blöjor på ett litet liv med mycket oroligt tarmsystem.
NEJ. Vi fick vackert återvända till våra älsklingar Beida (Kajsa) och Diggilo (Diego) för ytterligare lite samkväm och mys.
Först ett och ett halvt dygn senare än då det var tänkt anlände vi hem. Detta efter att i många timmar kunnat konstatera att danskarna kan bygga STORA flygplatser, emedan vi avvaktade snökaoset och hoppades att vi snart skulle få återse vårt hem och våra saker. Barnafadern, vars skepcism över att resa utomlands överhuvudtaget är enorm, påminde undertecknad gånger flera under dessa timmar att det var läge att njuta...
... för det lär dröja tills vi reser någonstans igen.
Väl hemma i tryggt förvar kunde vi kura ihop oss och andas ut....
Om din nästa får vatten på sin kvarn bör du torka tills trasan glöder. Detsamma gäller spillning från mindre gosse.
AVE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar