Galen bemärkelsedag

Igår firade Owie 7 månader...
(Idag HURRA för Frikadellen som gör detsamma!!
Imorn HURRA för Sixten som fyller 6!!
PUSS PUSS).
...genom att handlöst falla på munnen och kunna stoltsera med bisarr fläskläpp.
Sen föll Vickan. Eller snarare störtade. Svimmade. Blev förvirrad.

Åkej...
Så vi va å kollade på handboll. VickeVire spelade. Vi hängde på läktarn med äpplejos, banan, blöjor och 10 av Ikeas smådjur för 5 spänn styck...
Matchen var nästan slut. Det var oerhört jämt och spännande.
Spänningen vibrerade i luften och Owe försökte ställa sig upp för att se lite bättre (eller nåt...) eftersom han inte kan stå (och eftersom jag inte hann fånga honom) så gick det lilla företaget på arslet, eller nosen/munnen och fläskläppen som uppstod såg ut som en stor glansig övermogen jävla bigarå.
Precis när jag lyckats trösta lilla Flodis ser jag till min förskräckelse att Vickan ligger på golvet och inte tar sig upp...

Ponera därför följande: Svettig moder med blålila skrikande fläskläpps-Flodis på ena armen sitter mitt på handbollsplanen med nyvaken förvirrad och hjärnskakad Victoria på andra armen. Sedan följande:
Akuten.
Blodprov.
Röntgen.
Fika.
Bilen.
Sängen.
Lyckligtvis blev slutet gott = allting gott.
Dock känns det där med hjälm mer aktuellt än nånsin. Nu inte bara till barnet utan även till bästis!

Vickan på akuten:


På handbollsmatch innan misären slog till:


Tidigare i veckan har vi bl. a gjort följande:
Provat hoppgunga hemma hos polaren Jack!


Provat gå-stol hemma hos kompisen Theo.


Fått låna en egen gå-stol av finaste grannen Alvin å hans härliga mamma! Men det är ju lite frustrerande att vara liten å trög...



Livet är en stig i en skog. Ibland glömmer man hur allt funkar. Att man måste sätta ena foten framför den andra.
Oavsett liksom.

AVE!