God jul till alla jag känner.
Kolla nu för gud skull vem som står och trampar på taken innan ni tänder på!
Jag jobbar hela julen. Dagen till ära med röda sidenband i håret, alla vill vi ju vara nån vi inte är eller hur?!!!

Grillera endast skinkan. Tomten är nog inte lika god!

AVE!
JULEFRID!

Oh heliga moder så neggig jag lät vid förra tillfället.

Käre tid, vem bryr sig om julen. Det finns ju andra saker att gläjda sig åt (funderade ett bra tag på om jag verkligen kunde leverera ett positivt inlägg dagen efter mitt riktigt drypande negativa utan att riskera att bli diagnostiserad som duktigt j-la bipolär, hur som helst är jag villig att bära den etiketten mot att få sprida varför jag är lite gladare idag!):

Min lillasyster ska bli sjuksköterska! (Så snart kan vi diskutera diagnoser, liggsår, blodiga kaskadkräkningar och mustiga infektioner vid middagsbordet tills Bobbo och Tobbe lackar ur gräver ner oss i trägår´n på Floragatan....)

Samuel kommer hem om jättefå dagar, jag vägrar att räkna efter men det är snart!!

Jag kan komma att få en dos julstämning strösslat över mej idag då min kollegas kör kommer till jobbet och sjunger för oss.

Resorna är tokbilliga. Alltså restresorna (ja jag vet att detta definitivt är en minuspost som skall tas upp på gnällsidan av t-kontot men för att lura mej själv och sprida lite positiv anda kan jag väl ändå få tycka att det är fantastiskt hur folk skulle kunna dra iväg till sol och värme utan att gräva ett för djupt hål i plånboken, skitsamma att jag varken har pengar eller semester...)

Bobbo har skrivit sina tentor för den här terminen. Jag kan ånyo få odelad uppmärksamhet hemma under de mörka kvällarna!

Eh!

Håll huvudet högt, det är inte så fint med en puckel på nacken!

AVE!!!

Märkligt hur man kan ömsa skinn mitt i vintern trots att man smörjer rikligt med fetast tänkbara kroppssmör. Nu är det så att klagosången inte uppstått för att jag känner ett skriande behov av att behålla den lite djupare och mörkare tonen på min hud. Det spelar mindre roll. Vad som är j-ligt irriterade är det faktum att min värld är nedsmutsad. I alla fall får jag för mej att jag är likvärdig med ett vandrande dammoln. Det formligen yr om mej. Jag känner mej ofräsch, skitig, dammig och mikro-bakterie-stinn. Knappast tanken med att ligga på den Afrikanska stranden och försöka mota bort det det blek-feta svenska vinterarvet (även hu svensken ser ut sommartid numera, eftersom solen överhuvudtaget inte visat sig över vår region på 1 helt år så egentligen är det väl inte så konstigt att vi blek-feta håller på att materialiseras till en dammhög efter ett tag i solen, kroppen fattar väl ingenting och "drar öronen åt sig"...).

Jag låter nog lite pessimistisk.
Det stämmer nog. Det finns ev. en orsaksgrund. Eller ett par.
För jag har ingen julstämning. För jag har knappt ens julpyntat alls.
För Samuel är långtbortistan. För Dennis och Kajsa ska åka. För Bobbo säkert vill åka.
För ja har jobbat så många kvällar att min Serotonin-nivå inte ens kommer upp i nivå med havsytan.
För jag inte vet vad jag ska önska mej i julklapp.
För att jag inte ens i 2 hela veckor kunde glädja mej åt allt som finns att glädjas åt i mitt liv utan föll till föga för pessimismen trots att jag sett det Afrikanska folket le brett åt allt och alla. Trots att de har det så knapert. Trots att de saknar så många av de möjligheter som jag har.
Eller är det tack vare detta?
Är det jag som är förgiftad av materialist-cyanid och kommer att dö missbelåten vad som än händer?

Zebran kan aldrig komma ifrån sina ränder.

AVE!

Tänkte bara meddela att det politiskt korrekta eller inkorrekta 70-talet får mej att småle i retrospekt!
Jag fick aldrig vara lucia på dagis eftersom jag inte var blond. Det är ju skitkul egentligen, speciellt när den gemensamma åsikten är att porslinsbarnen på 70-talet alltid fick som de ville. Alla skulle på rättvist manér få vara lussebrud om de ville. Idag ska jag sjunga luciasånger på jobbet och mina patienter kommer att bli överlyckliga över att jag ids. Så vem bryr sig om själva lucian? Huvudsaken är ju att vi för denna vackra tradition vidare.

Den heliga Lucia är en historisk gestalt, född c:a 283 (286) i Syrakusa på Sicilien. Där led hon utan tvivel även martyrdöden, sannolikt under Diocletianus' förföljelse c:a år 304. Hennes minne ärades tidigt, en inskrift på grekiska i Johannes-katakomben i Syrakusa nämner hennes fest redan c:a år 400. Man hittade den år 1894 tillsammans med hennes gravplats, Loculus. Hon nämns även i den romerska mässans kanon och är en av de högst ärade kvinnliga martyrerna. Legenden är kanske mindre sanningsenlig:

Lucia föddes i Syrakusa som barn av rika föräldrar av högre samhällsklass. Fadern var av romersk bakgrund men dog, när Lucia var ung, så det blev modern som tog sig an hennes uppfostran. Modern namn skall ha varit Eutychia, något som tyder på grekisk härstamning. Som så många andra av de tidiga martyrer, som Kyrkan ärar, hade Lucia redan som barn avlagt evigt kyskhetslöfte och hoppades att ge alla sina jordiska ägodelar till vården av de fattiga.

Lucias namn, som framkallar föreställningen om ljus (latin lux), var kanske orsaken till, att hon blev skyddshelgon för synen, och att det därmed blev vanligt att anropa henne om hjälp mot ögonsjukdomar. Men legenden har ofta mer dramatiska förklaringar, och i konsten framställs hon ofta med två ögon på ett fat.

Legenden berättar, att en hednisk yngling blev förälskad i den kristna jungfruns ovanligt vackra ögon, något som fick henne att riva ut dem och skicka dem till honom på ett fat. Detta ledde till, att han ögonblickligen lät döpa sig. Och Lucia fick glädje av sitt offer, för försynen utrustade henne med ett par ännu skönare ögon än tidigare. Vad som skedde med den unge mannen, säger legenden ingenting om…

Tänkte bara spy lite galla över min nya stad. Fattar inte hur Lasse kan sjunga i dur om Stockholms sånger och drömmar som fått honom att glömma sin hemstad. "Det är kyligt här inatt när Stockholm kysser mig på kinden"...

Man kan inte ta sin cykel och vara framme vid sitt utsatta mål efter max en kvart.
Man kan inte bestämma spontana träffar med människor man inte sett på länge.
Ingen tittar förbi och kräver en kopp fika (Elias och Samuel och deras turlag undantagna!) så att man känner sig lite stressad över att man luktar svett och över att bh:n ligger på diskbänken. Man behöver ju sån där positiv stress för guds skull (fast kanske önskar man att man inte fick oväntat besök när halva västerortspolisen står i hallen och vill ha kaffe och man ser ut som ett kadaver...).
Man kan inte åka och handla utan att bli fast i köer och elände. Man kan inte åka någonstans utan att bli fördröjd eller råka ut för SL eller Connex, som förövrigt antagligen på allvar försöker få människor mer suicidala.
Man kan inte köpa sin bostad utan att bli helt j-la bankrutt eller åtminstone livegen till förmån för banken.

Å andra sidan kan man ju göra en massa andra saker. Det finns ju inga begränsningar alls egentligen. I Motala kan man göra allt det jag omnämnt ovan men sedan tar ju möjligheterna att göra saker slut. Så okej Motala suger ju så oändligt mycket mer men ibland måste man ju trots allt bekräfta sina rötter och uppskatta det man kommer ifrån.
Detta var ett försök att göra just detta. Gick väl sådär. Lasse kanske har rätt.

Även fast vintervädret gör dej sur som en ocean - gå ut och andas genom näsan. Huden är vattentät och möglar inte i första taget.

AVE!

En vecka går ju rätt fort då´ra...
Riktigt skönt att komma hem men samtidigt lite snopet att det som man sett fram emot hela hösten plötsligt är till ända. Hade ju iofs kunnat tänkt mej att betala pengar för att få träffa Bobbo tidvis under resan men trots att han inte var med är nog detta den bästa semesterresa jag gjort.

Första dagarna bestod av kulturchock och lite existenciell kris. Sure, jag visste att ja skulle åka till Afrika och att det skulle vara annorlunda men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig hur det verkligen skulle kännas att stå där i den röda sanden och se misären på så nära håll. Jag kan faktiskt inte sätta ord på de känslor som jag upplevde och ids inte ens försöka förklara. Jag nöjer mej med att konstatera att vi människor, dessa vidunderliga djur, är tillräckligt adaptiva för att det efter ett par dagar i Afrikanska myllan varken kändes främmande eller som om jag behövde ha dåligt samvete för min levnadsstandard så obeskrivligt mycket bättre än de flesta gambianers. Det jag ska försöka ta med mig är istället att uppskatta det jag har och att inte göra hönor av fjädrar i framtiden. Det är nämligen så att trots fattigdom och misär så ler det gambianska folket så att de varje dag strålar ikapp med solen. Det var det mest fantastiska av allt.

Syftet var ju bad och sol och den kvoten har vi fyllt till max. Lata dagar på stranden har radats upp under veckan. Vi har dock gjort några mindre utflykter. Dels till huvudstaden Banjul där vi var på marknad, dels ut i bushen där vi tittade på (och vissa modigare än andra även klappade på) krokodiler. Vi hann även med ett besök i den största staden Serrekunda där vi gick runt och tittade med vår fantastiska guide Omar. Initialt var vi rätt så sparsmakade i interaktioner med de infödda. Men allt eftersom veckan passerade och man kände sig mer och mer aklimatiserad så började vi samtala med gambianerna. Dels de som arbetade på hotellet men även andra som uppvaktade oss utanför hotellområdet. Det är nämligen så att man är hett villebråd för befolkningen och alla, å då menar jag verkligen alla, vill veta vad man heter och var man kommer ifrån. Vi drack således öl med Abdullah i affären utanför hotellet, spelade beach volley med bambianer på stranden, hälsade på i plåtskjul hos Modou där en nyfödd liten bäbis låg och tronade vid sin moders svarta bröst, tittade på Aliens fiskar, dansade till gambianska trummor samt körde över "sleeping police" med Martins riktigt sjabbiga jeep. Upplevelserna är många och svåra att utmåla för den som inte var med. Jag kan ge mina allra varmaste rekommendationer till den som eventuellt funderar på att resa till Gambia. Det är ett underbart land med fantastiska människor och kommer att ge varje besökare minnen för livet.

Det jobbigaste, förutom att vi blev magsjuka och att flygresan var helvetiskt lång och luktade kiss, var att jag läste Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag grät i princip från första sidan till den sista. Det är överlägset den bästa bok jag läst som vuxen. Den handlar om kärlek. Kärlek mellan vänner, kärlek till ett land och sådant man en gång haft och älskat men som sedan gått förlorat vilket gör kärleken starkare än någonsin. Eftersom handlingen utspelar sig i Afghanistan så tänkte jag mycket på Samuel och hur tomt det är utan honom. Detta sidospår fick mej självklart att tänka på Erik och hur mycket jag saknade honom. Så visst mina tårar kanske var något tilltagna eftersom jag gjorde vissa personliga associationer, men himmel och skapare vilken fantastisk och gripande bok. Rusa nu till bokhandeln för att skaffa den och åtekom till mej om jag har fel...

Älska som fan när du har möjlighet det blir så himla svårt när objektet för din kärlek inte kan känna dina trevande smutsiga fingrar...