Det där med andlighet...

...gick kanske inte så himla bra.
Det gick bättre att frysa in vatten a.k.a göra is!

Jo i söndags så tänkte jag att det var dax för lilla Bowen att ta del av vår tids religions- och kulturhistoria. Så vi gick på gudstjänst.

Jag har min egen tro och tänker inte pracka den varken på er eller på lilla barnet. Men hur som haver så har jag hängt en del i kyrkan under min uppväxt och tagit del av och verkligen uppskattat deras aktiviteter.

Så när klockan började närma sig 11 i söndags tog jag på det lilla barnet hans av mormor nystickade kofta och övriga icke nerspydda paltor och strosade iväg mot vår lilla kyrka.
Många av de äldre lade huvudet rart på sned och såg på Bowen med arm blick då han tultade runt i förmaket för att vara med på högmässan.

Men gissa om prällen knappt hann säga amen innan de arma blickarna hade förbytts till fasa och församlingsmedlemmarna tyckte att det lilla barnet inte längre var fullt lika förtjusande. Prästen, mikrofonen till trots, överröstades nämligen med råge då en buss susade förbi utanför kyrkfönstret (jag förbannar för övrigt moderna kyrkor med stora glaspartier). Och visst jag måste ge lite cred till de som ville höra på dagens preludium för när det kommer en buss i närheten av Owe så blir han helt oregerlig och beter sig som om han har minst ett par skruvar lösa...

Som man kanske förstår så blev situationen ohållbar och när solisten ackompanjerades med lilla snigel på högsta fick vi fly ut ur kyrksalen samma väg som vi kommit. Ett totalt tidsförlopp på en sådär 17 minuter...

Vi gick till Ica och köpte munkar och så körde vi all in på kyrkkaffet istället...

Idag har vi gjort is. Det gick som sagt lite bättre.
Is är nämligen veckans tema på förskolan. Blå, röd och lila is står nu och stelnar i frysen för att på onsdag dissekeras och beundras av 9 småttingar anno 2009.
Blir nog rart det!

Herrens vägar äro outgrundliga...

AVE!

Värdigheten ringde men familjen Burger kunde inte svara…

(Bild ej från vecka 8 - uppenbarligen!)

…så vecka 8 blev en vecka full av ovärdigheter.
Och med detta sagt vill jag varna känsliga läsare. Viewer discretion is advised…

Barnet blir sjukt på måndagen. Igen. Räntan har gått upp och inga inkomster kommer in. Suck. Men man skall inte klaga för det kan alltid bli värre. Doktorn skriver ut antiinflammatorisk medicin och så långt var väl allt ganska ok.



På tisdagen insjuknar den arma modern i någon sorts magåkomma. Inga utgifter direkt att tala om men mår som en räv. 12 timmar senaste avlöser barnet. Kasadspyorna viner genom hemmet som om vore det ett fullfjädrat blitzkrieg. Tvättmaskin och tumlare får jobba till bristningsgränsen och så även föräldrarna. Ursäkta mej för min egoism där men det lilla barnet verkar helt obekymrad över sitt vedervärdiga tillstånd. Dansar lite runt på mattan till eftertexterna från Pettson och Findus. Spyr rakt ut i luften som en rymdraket som lättar från marken, skakar lite på sig och dansar vidare = slutsats: i det här läget är det synd om föräldrarna.



Men värre skulle det givetvis bli.



Eftersom den vabbande barnafadern även skulle komma att må så dåligt att världen helt stannade upp, allt emedan modern får ryggskott.



Ni hör ju själva att vi haft en fantastisk vecka.



Å det var just dessa känslor av att allt är så fantastiskt som vandrade genom mitt huvud när jag igår åkte till Bromma med den lilla ungen och mitt ryggskott medan fadern ägnade sig åt att kräkas tarmarna ur sig. Där haltade jag smått panikslagen bakom en ganska pigg men sprutlackerande liten Bow i Brommas nya köpcentrum för att han skulle få springa av sig lite. Klädd i mina äldsta och fulaste tränkabrallor med tillhörande hoody. Klorinfläcken på brallorna mitt i blickfånget för alla andra trendiga morsor med chicka citybarnvagnar, silikonbröst och snor- och diarréfria ungar i märkeskläder. Värdigheten lixom.

Mina bästa vänner hävdar med bestämdhet att det blir bättre imorgon (läs idag och ja, eventuellt ses en liten ljusning där bortom molnen) och jag tar fasta på deras ord och ber en stilla bön att misären skall avta.

Och ja vet att detta egentligen bara är en liten fis i världsrymden av elände men det här är min papperskorg för gnäll. Så det så (men skickar ändå en kram till Theos fina mamma som har massa släkt och vänner i Libyen vars situation just nu är värre än min trygga vardag nånsin kommer att bli. Jag är inte oempatisk bara helt slut…).



Du är det finaste jag vet


Du är det dyraste i världen


Du är som stjärnorna


Som vindarna


Som vågorna


Som fåglarna


Som blommorna på marken





Du är min ledstjärna och vän


Du är min tro, mitt hopp, min kärlek


Du är mitt blod


Och mina lungor


Mina ögon


Mina skuldror


Mina händer och mitt hjärta





Friheten är ditt vackra namn


Vänskapen är din stolta moder


Rättvisan är din broder


Freden är din syster


Kampen är din fader


Framtiden ditt ansvar

AVE!

Piska...

...är det enda som gäller i hemmet.
Det innebär i praktiken att favoritbowen skall kolla på favorit filmen PISKA aka finding Nemo...
Om och om och om och om och om igen skall vågskvalpet höras och Dorisfisken sprida sina neuroser i rutan. Försöker man varva med en eller annan minut av Findus eller Pöket(!) Laban ljuder missnöjesljuden över hela nejden.


Nåja. Vi får se tiden an...

AVE!

Mindre feber, mer fnitter...

Klok som en bok helt enkelt!

AVE!

PS. Du som läser via FB vg besök http://www.filthyflorence.blogspot.com/

för att se klippen!! DS.

Sjukstuga

Så var den här då.
Första vab-dagen.
Å många lär väl följa...
Suck.
Sorgen visste ingen gräns i morse.
Allt var sorgligt och pannan var varm.
Tempen visade 38,2.
Jag = arbetsnarkoman.
Gav Alvedon supp.
Väntade.
Tänkte att det är nog bara nån taggig tand som är på väg upp.
Men de feberstimmiga ögonen ville inte bli pigga och sorgens molntäcke ej ge vika.
Så jag fick göra om och göra rätt.
Ringa jobb och annat.
Avboka lunchdate och heldagskurs.
Sen hade vi en fin stund i soffan, jag, feberheta ungen, Pettson och Findus.
Nu sover den lille.
Själv har jag tagit mej i kragen och vågat möta det som skrämmer mej mest i hela världen.
Försäkringskassan. Och dess hemsida.
Alltså: Go förmiddá. Nu kryper jag oxå ner i feberhettan och dunar in.
Mys.
Ändå...



Åh Astrid vad jag önskar att även min lilla unge hade fått lära känna dej irl...

AVE!