lördag 29 mars 2008

Ni vet när man känner sig sådär tömd.
Som en skål popcorn där det bara skramlar lite opoppade kärnor på botten.
Eller som en drink, en Mojito eller så, med massor med krossad is och man suger och suger så man nästan blir blå (eller åtminstone får ett klockrent ragg - alla känner väl till min teori om varför tjejer får SUGrör på krogen) men spriten är borta fast glaset nästan är fullt.
Eller som när man längtat riktigt mycket efter nåt och haft värsta laddet och så tar allt bara slut på ett ögonblick utan att man egentligen hann tillgodogöra sig det goda.

Så känner jag mej. Har senaste dryga veckan jobbat väldigt hårt. Och, tror jag gjort det bra. Varit väldigt fokuserad och knappt hunnit känna efter om näsan behövt pudras när jag väl bytt om till uniformen (och då ska man ju veta att jag har världens minsta blåsa, uups menar näsa...). Det har varit en kamp. Kamp mot okunskap, att hela tiden ta reda på saker som man inte visste. Att tänka på saker som man inte förut kopplat ihop. Att skapa the big picture för att få ihop allt som behövs för att kunna göra det som måste göras på allra bästa sätt. Kamp mot sig själv. Etik, moral, ställningstaganden, empati, tro. Tro på sig själv och sin förmåga, tron på andra. Tron på läkekonsten och kroppens vidunderliga institution.

Å så till veckans händelse. SVT tar upp problemet med kvinnor som badar/önskar bada topless i svea rikes simhallar. Problemet som då skulle bestå i att man inte blir välkomnad i badhusen om man hänger ut nassarna och försöker ta sig ett klordopp. Jag tar absolut ingen ställning i sakfrågan men jag kan inte låta bli att undra om män, ifall de iklädde sig bikini (och då menar jag någon sorts 2-delad kreation där avsikten med den övre delen skulle vara att dölja den manliga barmen) skulle välkomnas för en stund i poolen eller stämplas som sexuellt avvikande, kanske t.o.m pedofiler eller på något sätt farliga??

Kom igen, snälla bespara mej att bikiniöverdelen skulle vara avgörande i jämställdhetsfrågan.
Emma ser fram emot ditt svar!

Eucalyptus är lämpligare under ena läppen än den andra!
AVE!

söndag 23 mars 2008

De 30 milen jagar mej.
Som demoner som flåsar mej i nacken. Tanken var att jag skulle ut och trampa som nån sorts förberedelse. Saved by the snow. Fast ändå inte helt safe. För var jag än vänder mej så finns någon liten påminnele som en tagg i ögat.

Ex: kommer hem från jobbet den sjukaste av dagar (jättemkt att göra, en mkt sjuk patient, en ny patientent som kom in nästan utan livstecken och som avlider en kvart senare, för att nämna något litet av vad den dagen bestod av) så möts jag av tidningen CYKLA! Den ligger där och stirrar på mej på dörrmattan när jag försöker skaka av mej snöslask och arbetsdamm i hallen. Något senare samma kväll gör man reklam för vätternrundan på tv. Vi ses i Motala kvalas ut i rutan och jag (och mina premenstruella hormoner) börjar gråta. Hämmningslöst i soffan. Tårar som sprutar. Otröstligt.
Idag har jag varit ledig och hade nån sorts plan att ta ut cykeln på en liten tur. Men vaknar efter 14 timmar i sängen och känner mej som en så tung säck potatis att de helt enkelt inte är möjligt.

Jorden forsätter att snurra även om världens alla cykeldäck står still.

AVE!

fredag 14 mars 2008

No more free agent

Nu ska ni få höra!
Jag har fått fast jobb. Nu skulle jag således kunna göra en mängd saker; köpa mitt boende, ta banklån och köpa ny bil, ta semester i sommar (yeah rigth att jag skulle) börja dyka upp på möten för anonyma arbetsnarkomaner, bli gravid, ta kompledigt, begära löneförhöjning... Det är ju givetvis ändå hyfsat osannolikt att jag kommer att göra något av ovanstående. Jag vill ju fortsätta vara mej själv; Bo i ett fuktigt radonhus i förorten, köra runt i lilla golfen, jobba häcken av mej under årets potentiellt sätt varmaste månader (och underförstått då vägra erkänna mitt missbruk som ju är första steget till ett tillfrisknande), vägra osäkert sex, jobba istället för att kompa ut en dag helt i onödan, godta lönen som den är och inte ha råd med fritid och nöjen (skitsamma, för att slösa pengar måste man ju va ledig, bortsett från en runda på ica viksjö förstås).

Nu ska jag berätta något annat mycket osannolikt som på sätt och vis också har med jobbet att göra och eventuellt kommer att gå till historien som en av de mest patetiska handlingar jag utfört (eller försökt utföra):

Blev tillfrågad av när och kär vän om jag ville komma till en gymnasieskola och berätta för eleverna om mitt yrke som sjuksköterska. Tänkte att det är mitt ansvar för framtiden att locka rätt personer till vården och ställde därför upp. Även andra yrkesrepresentanter skulle vara med och man skulle i olika grupper presentera sin yrkesroll och varför den är sååååå fantastisk för dessa gymnasister (tilläggas bör att ovan nämnda unga slynglar rent geografiskt tillhör gräddan på moset, samhällets övre skickt och kanske inte de man i första hand förväntar sig ska vilja bli sjuksköterskor när den dagen är kommen. Vill poängtera att jag hade kalkylerat utifrån detta spår för att rädda vad som räddas kan av min sargade heder). Kort och gott vi snackar back-slick brats!

Sagt och gjort. Jag kom, jag såg (ingen) och någon seger blev det aldrig tal om.
Iklädd min sjuksköterskeuniform med stetoskopet kring halsen, peangen fastknipsad vid höften, knästrumporna rena och träskorna med äpplen på skinande rena, klampade jag in i lärarrummet på Östra real. Efter informationsstund och fika visades alla yrkesgrupper till varsitt klassrum där man förväntades ta emot elever i mindre grupper och hålla ett litet föredrag om sitt yrke. Man sade mig att 350 elever anmält sig och att man räknade med en skaplig uppslutning (det är nämligen förbjudet att förlägga obligatorisk undervisning på kvällstid...). Väl i klassrummet gjorde jag några sista förberedelser. Jag skrev på tavlan (hur patetiskt är inte enkom detta) för att fånga de ungas intresse. Jag lade fram medhavd blodtrycksmanchett och lite snaskiga bilder på mustiga sår och infektioner för att skapa någon form av edge (även detta oerhört fånigt i retrospekt...).

INGEN KOM.
INGEN ALLS.

Polisen och kriminalteknikern hade några få besökare (visste inte att CSI så j-la kraftfullt besegerat strålande program som ER och Grey´s) men sjuksköterska vill ingen på hela j-la öfvre ö-malm bli.

Är jag förvånad? Inte egentligen.
Är jag besviken? Inte egentligen.
Är jag patetisk? Obviously!!!

Dock vill jag nämna att jag som tack för att jag ställde upp fick enormt vacker gåva. Ni vet en sån där present som man verkligen inte förväntar sig och blir alldeles förälskad i.

Konsensus således: Försök inte sälja dej själv, skaffa istället en sjukt snygg vas och köp en bukett tulpaner!

AVE!

lördag 8 mars 2008

På mitt arbete krävs en stor portion humor och lika stor del fantasi. Igår fick jag instruera en patient som just blivit utskriven om hur denne skulle använda sig av tamponger för att stilla näsblod (man bör ha lite vitt vaselin på ob:n innan man kör upp den i nosen så man inte har sönder skopran då blödningenn stillats och tampisen skall dras ut. Snöret kan man med fördel ha bakom örat...).

Senaste veckan har jag annars mest iordningställt och övervakat blodtransfusioner.
Till alla er som brukar "värma upp" blodet:
Det är mänsklig vävnad. Någon annan i vårt mycket egocentrerade samhälle har beslutat sig för att genom uppoffrande handlig av altruism gå och donera en bit av sig själv för att i förlängningen förhoppningsvis rädda någon medmänniska från lidande och potentiell död. Visa respekt för detta och stoppa inte blodet i fickan eller dekolltaget. Dessutom finns en uppsjö vetenskapliga studier som visar på att blod ej skall värmas upp på något annat sätt än att det lämnas framme på en plan yta för att bli rumstempererat. Härom dagen möttes jag av e-konc (blodpåse med röda blodkroppar) uppstickandes ur dekolltaget på en person på sjukhuset. Usch för det.

För att behov av ge blod behövs blödning och blodförlust. Även detta har jag haft gott om sista veckorna på jobbet (och då menar jag lite mer omfattande blödning än näsblod). Har skickat in patienter på löpande band till akutmott. med invärtes blödningar Det har gått så långt att ambulansmännen som kommer för att hämta mina patienter pekar på mig och säger: "hon där vill bli av med sina patienter"... Blödande ulcus, stroke, ileus, ventrikelretention med blodiga kräkningar är ett axplock av vad jag avhyst från min avdelning senaste tiden. Som tur är kommer ju patienterna tillbaka efter det mest akuta skedet och man får pyssla om dem igen.

Den sjukaste patienten för dagen är Bobbo som dukat under för samma förkylning jag släpat runt i 3 veckor. Han ligger nu nerbäddad med ohanterlig huvudvärk och jag hönsar runt honom med en massa piller och vitaminer.

I övrigt återstår bara att undra var i all världen tiden tar vägen.
Smuts var hemma och åkte igen utan att jag hann se honom. Kajsa fyller år idag utan att jag skickat en present (och då ska ni veta att hennes julklapp ligger här redo att kuverteras...). Vickan är på väg hem igen från S- afrika. Min student och jag har redan haft halvtidsbedömning. Tussilago, snödroppar, kokus m fl står i rabatter och snår och hälsar våren välkommen. Tiden, livet, kärleken rullar på. Obemärkt, försynt förbi mej och mitt fönster. Själv sitter jag inne. Bakom så skitiga fönster att det egentligen inte är så konstigt att jag missar det som händer utanför...

Ställ dig bakom glasmästaren vid köbildning.

AVE!