Nu ska ni få höra!
Jag har fått fast jobb. Nu skulle jag således kunna göra en mängd saker; köpa mitt boende, ta banklån och köpa ny bil, ta semester i sommar (yeah rigth att jag skulle) börja dyka upp på möten för anonyma arbetsnarkomaner, bli gravid, ta kompledigt, begära löneförhöjning... Det är ju givetvis ändå hyfsat osannolikt att jag kommer att göra något av ovanstående. Jag vill ju fortsätta vara mej själv; Bo i ett fuktigt radonhus i förorten, köra runt i lilla golfen, jobba häcken av mej under årets potentiellt sätt varmaste månader (och underförstått då vägra erkänna mitt missbruk som ju är första steget till ett tillfrisknande), vägra osäkert sex, jobba istället för att kompa ut en dag helt i onödan, godta lönen som den är och inte ha råd med fritid och nöjen (skitsamma, för att slösa pengar måste man ju va ledig, bortsett från en runda på ica viksjö förstås).
Nu ska jag berätta något annat mycket osannolikt som på sätt och vis också har med jobbet att göra och eventuellt kommer att gå till historien som en av de mest patetiska handlingar jag utfört (eller försökt utföra):
Blev tillfrågad av när och kär vän om jag ville komma till en gymnasieskola och berätta för eleverna om mitt yrke som sjuksköterska. Tänkte att det är mitt ansvar för framtiden att locka rätt personer till vården och ställde därför upp. Även andra yrkesrepresentanter skulle vara med och man skulle i olika grupper presentera sin yrkesroll och varför den är sååååå fantastisk för dessa gymnasister (tilläggas bör att ovan nämnda unga slynglar rent geografiskt tillhör gräddan på moset, samhällets övre skickt och kanske inte de man i första hand förväntar sig ska vilja bli sjuksköterskor när den dagen är kommen. Vill poängtera att jag hade kalkylerat utifrån detta spår för att rädda vad som räddas kan av min sargade heder). Kort och gott vi snackar back-slick brats!
Sagt och gjort. Jag kom, jag såg (ingen) och någon seger blev det aldrig tal om.
Iklädd min sjuksköterskeuniform med stetoskopet kring halsen, peangen fastknipsad vid höften, knästrumporna rena och träskorna med äpplen på skinande rena, klampade jag in i lärarrummet på Östra real. Efter informationsstund och fika visades alla yrkesgrupper till varsitt klassrum där man förväntades ta emot elever i mindre grupper och hålla ett litet föredrag om sitt yrke. Man sade mig att 350 elever anmält sig och att man räknade med en skaplig uppslutning (det är nämligen förbjudet att förlägga obligatorisk undervisning på kvällstid...). Väl i klassrummet gjorde jag några sista förberedelser. Jag skrev på tavlan (hur patetiskt är inte enkom detta) för att fånga de ungas intresse. Jag lade fram medhavd blodtrycksmanchett och lite snaskiga bilder på mustiga sår och infektioner för att skapa någon form av edge (även detta oerhört fånigt i retrospekt...).
INGEN KOM.
INGEN ALLS.
Polisen och kriminalteknikern hade några få besökare (visste inte att CSI så j-la kraftfullt besegerat strålande program som ER och Grey´s) men sjuksköterska vill ingen på hela j-la öfvre ö-malm bli.
Är jag förvånad? Inte egentligen.
Är jag besviken? Inte egentligen.
Är jag patetisk? Obviously!!!
Dock vill jag nämna att jag som tack för att jag ställde upp fick enormt vacker gåva. Ni vet en sån där present som man verkligen inte förväntar sig och blir alldeles förälskad i.
Konsensus således: Försök inte sälja dej själv, skaffa istället en sjukt snygg vas och köp en bukett tulpaner!
AVE!
Jag har fått fast jobb. Nu skulle jag således kunna göra en mängd saker; köpa mitt boende, ta banklån och köpa ny bil, ta semester i sommar (yeah rigth att jag skulle) börja dyka upp på möten för anonyma arbetsnarkomaner, bli gravid, ta kompledigt, begära löneförhöjning... Det är ju givetvis ändå hyfsat osannolikt att jag kommer att göra något av ovanstående. Jag vill ju fortsätta vara mej själv; Bo i ett fuktigt radonhus i förorten, köra runt i lilla golfen, jobba häcken av mej under årets potentiellt sätt varmaste månader (och underförstått då vägra erkänna mitt missbruk som ju är första steget till ett tillfrisknande), vägra osäkert sex, jobba istället för att kompa ut en dag helt i onödan, godta lönen som den är och inte ha råd med fritid och nöjen (skitsamma, för att slösa pengar måste man ju va ledig, bortsett från en runda på ica viksjö förstås).
Nu ska jag berätta något annat mycket osannolikt som på sätt och vis också har med jobbet att göra och eventuellt kommer att gå till historien som en av de mest patetiska handlingar jag utfört (eller försökt utföra):
Blev tillfrågad av när och kär vän om jag ville komma till en gymnasieskola och berätta för eleverna om mitt yrke som sjuksköterska. Tänkte att det är mitt ansvar för framtiden att locka rätt personer till vården och ställde därför upp. Även andra yrkesrepresentanter skulle vara med och man skulle i olika grupper presentera sin yrkesroll och varför den är sååååå fantastisk för dessa gymnasister (tilläggas bör att ovan nämnda unga slynglar rent geografiskt tillhör gräddan på moset, samhällets övre skickt och kanske inte de man i första hand förväntar sig ska vilja bli sjuksköterskor när den dagen är kommen. Vill poängtera att jag hade kalkylerat utifrån detta spår för att rädda vad som räddas kan av min sargade heder). Kort och gott vi snackar back-slick brats!
Sagt och gjort. Jag kom, jag såg (ingen) och någon seger blev det aldrig tal om.
Iklädd min sjuksköterskeuniform med stetoskopet kring halsen, peangen fastknipsad vid höften, knästrumporna rena och träskorna med äpplen på skinande rena, klampade jag in i lärarrummet på Östra real. Efter informationsstund och fika visades alla yrkesgrupper till varsitt klassrum där man förväntades ta emot elever i mindre grupper och hålla ett litet föredrag om sitt yrke. Man sade mig att 350 elever anmält sig och att man räknade med en skaplig uppslutning (det är nämligen förbjudet att förlägga obligatorisk undervisning på kvällstid...). Väl i klassrummet gjorde jag några sista förberedelser. Jag skrev på tavlan (hur patetiskt är inte enkom detta) för att fånga de ungas intresse. Jag lade fram medhavd blodtrycksmanchett och lite snaskiga bilder på mustiga sår och infektioner för att skapa någon form av edge (även detta oerhört fånigt i retrospekt...).
INGEN KOM.
INGEN ALLS.
Polisen och kriminalteknikern hade några få besökare (visste inte att CSI så j-la kraftfullt besegerat strålande program som ER och Grey´s) men sjuksköterska vill ingen på hela j-la öfvre ö-malm bli.
Är jag förvånad? Inte egentligen.
Är jag besviken? Inte egentligen.
Är jag patetisk? Obviously!!!
Dock vill jag nämna att jag som tack för att jag ställde upp fick enormt vacker gåva. Ni vet en sån där present som man verkligen inte förväntar sig och blir alldeles förälskad i.
Konsensus således: Försök inte sälja dej själv, skaffa istället en sjukt snygg vas och köp en bukett tulpaner!
AVE!
4 kommentarer:
Pååår koe!
No one came :( Jag skulle kommit om du ringt!
/Boar
Känner mig en aning skyldig...fast jag visste verkligen inte...trodde också på det pappa sa med en typ 400 besökare. Dessvärre flippade jag ju ur ganska kraftigt samma dag och fick tillbringa kvällen inlåst. (Kan ju tillägga att jag & min mor låg bakom presenten och att det enbart var du som fick den) Hoppas du i alla fall känner att kvällen var värd den...eller nåt...
Hahahahaaa!! Egentligen inte så kul men SJUKT roligt skrivet.
All heder!
Puss å kram gumman //EMMA
Skicka en kommentar