To Bex & Lyle Smith

Falling feeling

I came to our first meeting

with a falling feeling,

feeling of falling and fleeing.

Meeting you deeply on the way

down you said, “I don’t want to say

I’m falling in love with you.”

I said, “Oh do, please, do do do.”

So you said it - oh you said it -

so deeply and it sounded true:

“I’m falling in love with you.”

I came to our first true meeting

with a deeply falling feeling,

but I think you just caught me

reeling. You just reeled me in.

Finuala Dowling
Sydafrikansk poet

Akutdagar!
Hoppsan. Efter långledighet hos mamma. Åter i verkligheten. Återkommer till lata dagar i Motala lite längre ner. Vill först avhandla det som rör mitt arbete (som detta forum var tänkt att handla om, pyttsan handlar ju mest om mitt gnäll!). Okej tillbaka igår. Hade 2 patienter och sprang benen av mej. Båda två är numer förpassade till större sjukhus med mer resurser. Allt bara för att inte jag kan lägga en v-sond. Eller inte bara kanske, men blir irriterad och känner mej otillräcklig när jag inte kan hjälpa mina patienter att må bättre.

Har dock ett förslag till förändring till det bättre för alla patienter med eventuella tillstånd av illamående:
Alla anställda inom hälso- och sjukvård går ihop och skriver en stämningsansökan på det företag (eller de personer som grundat dito företag) som en gång i tiden tillägnande världen ett antiemetikum kallat Esucos. Detta preparat (mot illamående) var varje patient och vårdares svar på bönen om att undslippa envist illamående. Att bli bönhörd = att få en skjuts av Esucos intravenöst. Detta vet alla.
Nu är det dock så att ovan nämnda företag har slutat att tillverka drömpreparatet med anledning av för låg försäljning på markanden. Kan man ha överseende med detta? Eventuellt. Vad man däremot inte kan ha överseende med är det faktum att företaget inte bara slutade att förse världen med sitt underbara preparat de håller inne på patentet. Vilket ju såklart innebär att preparatet inte finns att uppbåda i någon tappning alls. Resultatet (av några redan rika personers idiotiska beslut pga av att de inte kunde tjäna ytterligare lite mer) är att patienter världen över får ligga och spy ut&in på sig själva utan att man kan göra ett skit för att hjälpa dem. Jag skulle faktiskt vilja drista mig att skriva att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Eller nåt.

Mamma ja. God mat. Initialt pepparrotskött, tätt följt av kålpudding och kalops. Med varm kycklingsallad och falsk fläskfilé som avslutning. Samt många hg karamellkungen. Var faktiskt så mätt redan efter 24 h i Motala att jag tog mej en dust men Råssnäsudden. Hasade runt udden ett par varv och kallade det löpning. Inte så dumt att åtminstone vara lite mer på g... Sen har jag sovit (bl.a somande jag under soffbordet i lördags, vilket iofs skulle kunna förklaras med att jag genomled den sk. schlagertävlingen i Västerås, och efter en sån pärs blir ju vem som helst utpumpad och vill gå i ide för att slippa mer plåga och umbäranden). Sovit som f-n. Har även hängt med syster och ELVIS!!! Sen har jag inte gjort nåt mer. Helt sant har tagit det så himla lungt att det nästan kan klassas som patetiskt.

Att kräkas är som att förlora en bit av sin själ. Att förvägra den sjuke svaret på densammes böner är att förlora hela sin själ.

AVE!

Imorgon ska Vix åka till S. afrika på Beckans bröllop.
Jag ska planera utskrivning för en tant som inte kan kissa (med det verkar som om min väska får följa med...).
Iofs ska jag hem till mamma och mysa resten av veckan med start imorn.
Å träffa Elvis.
Å så har jag beställt kalpos, pepparrotskött och kålpudding (man kan bota alla sorger med mat och karamellkungen).

Ska bli skönt att byta miljö även om Motala luft för det mesta ger mej nippran efter 3 dagar. Bobbo kommer också ner över helgen så då kanske det kan bära av till Karlström för en liten utomhusvistelse också.
Karlström som under förra veckan miste en bit av sin själ i form av att en av dess förgrundsgestalter gick ur tiden. Dock alltid i mina varmaste barndomsminnen bevarad.

Idag har jag varit på kurs under em på jobbet, kul att bryta av med något annat ibland. Var dock hur skumt som helst att skubba runt planlöst på avdelningen under fm utan precicerat mål och mening. Sen fanns det en stor godisskål där (som jag just på grund av att jag irrade planlöst kunde besöka gånger flera), så nu sket sig mitt "nya liv" den här måndagen också...
Jobbet är ju så himla bra alltså! Planlöst irrande, karamellkungen (när det inte ens är lördag), massa kompisar, fina patienter, fantastiska läkare, sjukgymnaster, undersköterskor, chefer osv.

Enda riktigt dåliga är att en av mina "bästisar" på jobbet skall sluta i maj, det är ytterst sorgligt för oss men vi kan bara gratulera hennes nya kollegor (å så kan vi jaga henne i korridoren för hon flyttar inte så långt!!) Åh vad jag har lyckats låta optimistisk fast jag inte får åka med till Backans bröllop.

Stor är den som måla det riktigt skitigt gråa i pastellfärg! Som jag mao!!

AVE!

Bobbo har inte en chans mot min nya kärlek!
Unge herr Elvis har stulit mitt hjärta.
Ingenting är som den odelade kärleken från fyrbent vän.

Stockholm har klätt sig i sedvanlig vinterskrud och ser således ut som en uttråkad slafsig bitch som skulle behöva boka tvättstugan pronto. Själv känner jag att det där var en hyfsat målande beskrivning även av mej (dock måste jag för att upprätthålla visst equilibrium nämna att en kollega sa att jag såg ut som Cleopatra igår!!!).





Sedvanlig är de flesta sorters kärlekar. Osedvanlig är den då du kan dra din kille allt vad du orkar i örat och få en väl avvägd puss som svar!

AVE!

If You Forget Me

I want you to know

one thing.

You know how this is:

if I look

at the crystal moon, at the red branch

of the slow autumn at my window,

if I touch

near the fire

the impalpable ash

or the wrinkled body of the log,

everything carries me to you,

as if everything that exists,

aromas, light, metals,

were little boats

that sail

toward those isles of yours that wait for me.

Well, now,

if little by little you stop loving me

I shall stop loving you little by little.

If suddenly

you forget me

do not look for me,

for I shall already have forgotten you.

If you think it long and mad,

the wind of banners

that passes through my life,

and you decide

to leave me at the shore

of the heart where I have roots,

remember

that on that day,

at that hour,

I shall lift my arms

and my roots will set off

to seek another land.

But

if each day,

each hour,

you feel that you are destined for me

with implacable sweetness,

if each day a flower

climbs up to your lips to seek me,

ah my love, ah my own,

in me all that fire is repeated,

in me nothing is extinguished or forgotten,

my love feeds on your love, beloved,

and as long as you live it will be in your arms

without leaving mine...

Pablo Neruda (Chile)
Nobelpristagare i litteratur 1971