September (bra månad fyller år) snart slut.
Oktober äcklig transportsträcka. Smuts rymmer utomlands, inget särskilt att se fram emot förutom då kanske en massa olikfärgade löv på marken.
November har ev. en överraskning på lut, tänker inte specificera vad än men så fort jag vet ska jag återkomma för att häckla alla som häcklas kan. Hur som helst så ska jag se Lasse W på hovet i november så även om allt annat skiter sig (och om oktober är en transporsträcka så är ju november big sister big tajm!) finns en ljusglimt att ta sikte på i höstmörkret. För visst är det jävligt att när man nu ska gå hem efter att ha jobbat kväll att kliva ut i en isande nattsvart afton och vagga hem.
December är sen helt ok tycker jag. Glögg och pepparkakor. Julklappar och lussebullar. Allt fram tom den 22/12 känns ok på förhand. Sen ska jag jobba i 10 dagar utan uppehåll. Planerar att jobba hela jul och nyår.
Krossade glasbitar smälter inte lika bra som is!
AVE!
torsdag 27 september 2007
tisdag 25 september 2007
Att det ska vara så j-la svårt för Åtvidaberg (ÅFF) att avancera till den högsta serien så att även jag kan vara med och bry mej om vad som händer i fotbollens värld (alltså notera följande: Leeds är i princip på g att lösas upp, Sampdorias glansdagar är ett svunnet minne blott och resterande sydländsk fotboll orkar jag inte rikigt med, det är bättre att se en Hollywood rulle i så fall). Det var ju derby igår och eftersom jag inte kunde uppbåda några större känslor för något av lagen så tyckte jag att matchen var rätt så trist och att 1-1 nog var det mest rättvisa resultatet.
Å andra sidan var min Quesadilla väldigt god och världen fortsätter ju snurra även fast jag inte har något lag att älska. Men visst skulle det kännas som en lite mer magpirrande åktur om ÅFF kunde ta sig samman och visa fotbollssverige var skåpet ska stå (mitt på slätten!). Den lilla mycket dialekt rika trösten är ju att Norrköping nu återvänder till Allsvenskan och till alla er som känner er benägna att ha åsikter ang. detta: Norrköping hör hemma där, punkt slut.
Det övriga rullar på ni vet, Bobbo och jag kommunicerar allt mer sällan, enda gången han egentligen pratar med mej är för att be om veckopeng, jobbet rullar på patienter och anhöiga är missnöjda vad man än gör, träningen ger mycket små eller eventuellt inga resultat förutom en mängd olika smärtor/krämpor, mina vänner har glömt bort hur jag ser ut eftersom jag inte sett dem på så länge (och skulle heller inte känna igen mej även om de såg dagligdax pga att jag ånyo råkat ut för en episod av tonårsacne och hela tiden misstas för en italitensk salami; hallå jag är inte till salu), lägenheten ser ut som om det i Jakan rådde undantagstillstånd, mitt hår som en buske och poon som ett vildhöns.
Finns tack och lov ett par glädjeämnen just nu: (förutom att min mycket långdragna celibatperiod är till ända; TJOHOO!) precis i dagarna kommer nya avsnitt av House, Grey´s anatomy, Private practice och Heroes. Nåväl de släpps i USA men jag har redan planerat in att tanka dem tills jag är ledig på fredag (do I need 2 point out the obvious; Vilken sjuhelvetes underbar fredag!!!!!).
Think twice before u leave my world!
AVE!
Å andra sidan var min Quesadilla väldigt god och världen fortsätter ju snurra även fast jag inte har något lag att älska. Men visst skulle det kännas som en lite mer magpirrande åktur om ÅFF kunde ta sig samman och visa fotbollssverige var skåpet ska stå (mitt på slätten!). Den lilla mycket dialekt rika trösten är ju att Norrköping nu återvänder till Allsvenskan och till alla er som känner er benägna att ha åsikter ang. detta: Norrköping hör hemma där, punkt slut.
Det övriga rullar på ni vet, Bobbo och jag kommunicerar allt mer sällan, enda gången han egentligen pratar med mej är för att be om veckopeng, jobbet rullar på patienter och anhöiga är missnöjda vad man än gör, träningen ger mycket små eller eventuellt inga resultat förutom en mängd olika smärtor/krämpor, mina vänner har glömt bort hur jag ser ut eftersom jag inte sett dem på så länge (och skulle heller inte känna igen mej även om de såg dagligdax pga att jag ånyo råkat ut för en episod av tonårsacne och hela tiden misstas för en italitensk salami; hallå jag är inte till salu), lägenheten ser ut som om det i Jakan rådde undantagstillstånd, mitt hår som en buske och poon som ett vildhöns.
Finns tack och lov ett par glädjeämnen just nu: (förutom att min mycket långdragna celibatperiod är till ända; TJOHOO!) precis i dagarna kommer nya avsnitt av House, Grey´s anatomy, Private practice och Heroes. Nåväl de släpps i USA men jag har redan planerat in att tanka dem tills jag är ledig på fredag (do I need 2 point out the obvious; Vilken sjuhelvetes underbar fredag!!!!!).
Think twice before u leave my world!
AVE!
torsdag 20 september 2007
Lite inspirationslös på sistone. Har inte riktigt känt att nåt som hänt är av intresse för den stora massan out there. Sen insåg jag att det faktiskt bara är ni vänner, bekanta och närmast sörjande som läser här så jag bestämde mig för att jiddra lite planlöst!
Samtidigt känner jag mig mer utvilad just nu. Har lyckats komma in i en 8-timmarscykel som funkar fett bra för den smutsiga sköterskan.
Igår var jag dock ute och sprang så nu snackar vi totalt vingbruten smutsigt stycke kött med värk i varenda led (hade inte riktigt koll på min förorts grönområden så råkade ge mig iväg på 1,5 mils tripp istället för halva den distansen, därför hade jag inte långt till tårar på hemvägen som aldrig tog slut, jag menar jag kollar ju på Discovery ganska ofta men jag var så trött igår så jag lyckades glömma bort alla överlevnadstips och tänkte att ja, det får väl bli så att jag på fruntimmersvis kurar ihop mej under en tall och gråter tills någon finner mej. Sen insåg jag att ett helt gymnasium hade orientering i skogen där jag befann mig och att de nog skulle kunna hjälpa mig att slå larm. Ringer man brandkåren när man inte tar sig hem från en löprunda för egen maskin? Funderar också på att ta med mobilen nästa gång som nån sorts livförsäkring, men om sanningen skall fram så är det samtidigt så att när man man skall ut och löpa med den mängd kött jag bär med mig vill man inte lägga på någon extra vikt alls så mobilen känns ändå som en stor extrabelastning viktwise...)
På jobbet inget nytt. Den ena dagen är egentligen den andra lik. Det är bara hur jag får ihop det som skiljer sig. En sjuksköterskestudent sa till mig i förrgår att hon trodde jag hade varit klar längst av alla på avdelningen! Det var himla skoj. Inlärningskurvan pekar spikrakt uppåt fortfarande. Jag lär mig så otroliga mängder varje dag att jag börjat förstå att det inte är så konstigt att man är lite trött och seg mellan varven.
Handbollen har dragit igång. Det fungerar utmärkt utan mej så jag planerar för en säsong på läktarn. Hemma ser det ut som skit, sitter mest på läktarn (läs soffan) där också. Bobbo parkerar sig med näsan i böckerna och vi säger knappt ett enda ord till varandra. Jag vill inte störa så håller till på läktarn och engagerar mig i den Birgersonska hejarklacken, vars uppgifter på sistone mest har handlat om att agera 4:e person i Idol-juryn.
Ska nu jobba helg. Det kommer säkert att resultera i något att återkomma till i detta forum. Tills dess ber jag kolla in You tube och Chris Crocker...
...Leave Britney alone!
AVE!
Samtidigt känner jag mig mer utvilad just nu. Har lyckats komma in i en 8-timmarscykel som funkar fett bra för den smutsiga sköterskan.
Igår var jag dock ute och sprang så nu snackar vi totalt vingbruten smutsigt stycke kött med värk i varenda led (hade inte riktigt koll på min förorts grönområden så råkade ge mig iväg på 1,5 mils tripp istället för halva den distansen, därför hade jag inte långt till tårar på hemvägen som aldrig tog slut, jag menar jag kollar ju på Discovery ganska ofta men jag var så trött igår så jag lyckades glömma bort alla överlevnadstips och tänkte att ja, det får väl bli så att jag på fruntimmersvis kurar ihop mej under en tall och gråter tills någon finner mej. Sen insåg jag att ett helt gymnasium hade orientering i skogen där jag befann mig och att de nog skulle kunna hjälpa mig att slå larm. Ringer man brandkåren när man inte tar sig hem från en löprunda för egen maskin? Funderar också på att ta med mobilen nästa gång som nån sorts livförsäkring, men om sanningen skall fram så är det samtidigt så att när man man skall ut och löpa med den mängd kött jag bär med mig vill man inte lägga på någon extra vikt alls så mobilen känns ändå som en stor extrabelastning viktwise...)
På jobbet inget nytt. Den ena dagen är egentligen den andra lik. Det är bara hur jag får ihop det som skiljer sig. En sjuksköterskestudent sa till mig i förrgår att hon trodde jag hade varit klar längst av alla på avdelningen! Det var himla skoj. Inlärningskurvan pekar spikrakt uppåt fortfarande. Jag lär mig så otroliga mängder varje dag att jag börjat förstå att det inte är så konstigt att man är lite trött och seg mellan varven.
Handbollen har dragit igång. Det fungerar utmärkt utan mej så jag planerar för en säsong på läktarn. Hemma ser det ut som skit, sitter mest på läktarn (läs soffan) där också. Bobbo parkerar sig med näsan i böckerna och vi säger knappt ett enda ord till varandra. Jag vill inte störa så håller till på läktarn och engagerar mig i den Birgersonska hejarklacken, vars uppgifter på sistone mest har handlat om att agera 4:e person i Idol-juryn.
Ska nu jobba helg. Det kommer säkert att resultera i något att återkomma till i detta forum. Tills dess ber jag kolla in You tube och Chris Crocker...
...Leave Britney alone!
AVE!
onsdag 12 september 2007
Vad va d ja sa?
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_17054408.asp
Ha va väl det jag visste.
Ät fet fisk nu för bövelen!
AVE!
Ha va väl det jag visste.
Ät fet fisk nu för bövelen!
AVE!
tisdag 11 september 2007
Ganska säker...
... kan man vara på vissa saker:
som att killars värde kan mätas i antal chins och/eller size på klenoden (har i dagarna hört talas om chins med klapp, en kille som klarar det måste man ju bara träffa för att ev få nibbla lite på en överbliven del av armen).
som att solsken år 2007 bara är att glömma, (ni tog väl nu för guds skull del av utbildningen i bristsjukdomar som kan uppstå efter skitsomrar och där på följande d-vitaminbrist) det känns ju hyfsat sent nu att sitta och trycka i väntan på sol.
som att man känner en lite större tillhörighet på jobbet när man för första gången får lägga sitt eget schema.
som att oron kommer att gnaga konstant när ens bror (som man iofs har tvingat vara bror men lik förbannat) åker till världens farligaste land.
som att man samtidigt gläds med sin bror (fortfarande påtvingad roll men va fan) när han följer sitt hjärta och sina visioner.
som att när man redan börjat planera för och tänka på jul och nyår är ett planeringsfreak (Bobbo har en poäng när han kallar mitt planeringsbehov patologiskt. Nåja han kallar ju hela mej lätt neurotisk mellan varven; någonstans måste han ju leva ut sin frustration över att ha fått mej till frulla, ja menar även om det stod på paketet att jag är en rätt jobbig bitch så kan man ju inte klandra honom för att det rosaskimmrande töcknet under det första året av vår realtion grundlurade honom, sen va han ju förlovad och nu mina vänner är det för sent, det vill jag lova...)
som att man har världens bästa arbetskamrater när man inte vill gå hem från jobbet utan med nöje hänger kvar för att bara umgås.
som att tiden inte räcker till för alla andra vänner som man älskar och vill träffa, helt plötsligt har en hel vecka med tillhörande helg passerat utan att man ens hunnit fatta att någon tryckt på start.
som att det känns märkligt att tala om hur många år man är när någon frågar, heliga makaroner 31, smaka på den, det är ju helt världsfrånvänt galet.
som att det absolut godaste brödet som finns uppå moder jord nu har kommit i min ägo.
som att vardagslycka är när man kan äta middag med sin man (brukar nu för tiden se till att ha middagen klar när Bobbo kommer hem från skolan som ett litet tajt bandage på såren för alla gånger jag inte kan hålla ihop mej utan är precis allt det där han aldrig kunde drömma om, obs, tänk bort alla superlativ där bara, annars blir det ett syftningsfel!)
Håll hårt i hatten, det är så trist när den blåser bort!
AVE!
som att killars värde kan mätas i antal chins och/eller size på klenoden (har i dagarna hört talas om chins med klapp, en kille som klarar det måste man ju bara träffa för att ev få nibbla lite på en överbliven del av armen).
som att solsken år 2007 bara är att glömma, (ni tog väl nu för guds skull del av utbildningen i bristsjukdomar som kan uppstå efter skitsomrar och där på följande d-vitaminbrist) det känns ju hyfsat sent nu att sitta och trycka i väntan på sol.
som att man känner en lite större tillhörighet på jobbet när man för första gången får lägga sitt eget schema.
som att oron kommer att gnaga konstant när ens bror (som man iofs har tvingat vara bror men lik förbannat) åker till världens farligaste land.
som att man samtidigt gläds med sin bror (fortfarande påtvingad roll men va fan) när han följer sitt hjärta och sina visioner.
som att när man redan börjat planera för och tänka på jul och nyår är ett planeringsfreak (Bobbo har en poäng när han kallar mitt planeringsbehov patologiskt. Nåja han kallar ju hela mej lätt neurotisk mellan varven; någonstans måste han ju leva ut sin frustration över att ha fått mej till frulla, ja menar även om det stod på paketet att jag är en rätt jobbig bitch så kan man ju inte klandra honom för att det rosaskimmrande töcknet under det första året av vår realtion grundlurade honom, sen va han ju förlovad och nu mina vänner är det för sent, det vill jag lova...)
som att man har världens bästa arbetskamrater när man inte vill gå hem från jobbet utan med nöje hänger kvar för att bara umgås.
som att tiden inte räcker till för alla andra vänner som man älskar och vill träffa, helt plötsligt har en hel vecka med tillhörande helg passerat utan att man ens hunnit fatta att någon tryckt på start.
som att det känns märkligt att tala om hur många år man är när någon frågar, heliga makaroner 31, smaka på den, det är ju helt världsfrånvänt galet.
som att det absolut godaste brödet som finns uppå moder jord nu har kommit i min ägo.
som att vardagslycka är när man kan äta middag med sin man (brukar nu för tiden se till att ha middagen klar när Bobbo kommer hem från skolan som ett litet tajt bandage på såren för alla gånger jag inte kan hålla ihop mej utan är precis allt det där han aldrig kunde drömma om, obs, tänk bort alla superlativ där bara, annars blir det ett syftningsfel!)
Håll hårt i hatten, det är så trist när den blåser bort!
AVE!
torsdag 6 september 2007
Uppdatering
Bobbo är i skolan hela dagarna och kommer hem för att lägga ner nosen i boken Svea rikes lag. Själv hasar jag i mjukiskläder längs husväggarna bort till sjukhuset. Väl där mår jag prima och vill knappt gå hem.
När jag väl kommer hem lägger sig antipatin kring mej som en våt filt.
Okoncentrerad. Omotiverad. Trött.
Lågt Hb. Låga klackar. Höst. Misströst.
Känner mig lite konstant premenstruell (snarare stackars Bobbo än Florence tänker ni)...
Dock erhört kul på jobbet, men kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att jag inte ska orka ha ett liv bara för att jag har ett fantastiskt jobb.
Mamma ska fylla 60 så letar dessutom resor till henne all vaken och ledig tid. Tror att detta har sänkt min serotonin nivå drastiskt eftersom jag under årets alla dagar undrar när jag själv ska få susa iväg i nåt sjabbigt chaterplan mot ständer, drinkar och solsken nästa gång.
En lätt patetisk sak damp dock ner i brevlådan idag. En inbjudan från Stockholms universitet där jag inbjuds att närvara vid ceremonin som annonserar ut nyblivna magistrar (jag då knappast nybliven men dock magister i data och systemvetenskap). För endast 550 riksdaler får jag komma ut till Aula Magna och ta emot en fanfar. Skrattade gott när jag hängde inbjudan på kylen under min ko magnet...
Trösten är att Bobbo är en mycket kärleksfull blivande polis. Han älskar verkligen mej.
Så vem fan är jag att klaga?
Tips till alla självhatare: Titta dej i spegeln varje morgon och säj högt ett par ggr "jag är så jävla härlig". Efter några dagar infinner sig en skön känsla och man blir ett med sin egen fantasi.
Helt fantastiskt egentligen.
Ave!
Bobbo är i skolan hela dagarna och kommer hem för att lägga ner nosen i boken Svea rikes lag. Själv hasar jag i mjukiskläder längs husväggarna bort till sjukhuset. Väl där mår jag prima och vill knappt gå hem.
När jag väl kommer hem lägger sig antipatin kring mej som en våt filt.
Okoncentrerad. Omotiverad. Trött.
Lågt Hb. Låga klackar. Höst. Misströst.
Känner mig lite konstant premenstruell (snarare stackars Bobbo än Florence tänker ni)...
Dock erhört kul på jobbet, men kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att jag inte ska orka ha ett liv bara för att jag har ett fantastiskt jobb.
Mamma ska fylla 60 så letar dessutom resor till henne all vaken och ledig tid. Tror att detta har sänkt min serotonin nivå drastiskt eftersom jag under årets alla dagar undrar när jag själv ska få susa iväg i nåt sjabbigt chaterplan mot ständer, drinkar och solsken nästa gång.
En lätt patetisk sak damp dock ner i brevlådan idag. En inbjudan från Stockholms universitet där jag inbjuds att närvara vid ceremonin som annonserar ut nyblivna magistrar (jag då knappast nybliven men dock magister i data och systemvetenskap). För endast 550 riksdaler får jag komma ut till Aula Magna och ta emot en fanfar. Skrattade gott när jag hängde inbjudan på kylen under min ko magnet...
Trösten är att Bobbo är en mycket kärleksfull blivande polis. Han älskar verkligen mej.
Så vem fan är jag att klaga?
Tips till alla självhatare: Titta dej i spegeln varje morgon och säj högt ett par ggr "jag är så jävla härlig". Efter några dagar infinner sig en skön känsla och man blir ett med sin egen fantasi.
Helt fantastiskt egentligen.
Ave!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)