Till handbollshall. Med kåpor.
Förutom den konstanta oviljan att sova dagtid (vilket leder till en del gnissel i maskineriet ju längre dagen lider, MEN jag klagar inte eftersom jag får sova hur bra och gott som helst på natten. Bara meddelar att Flodis har en klagosång som han gärna framför för alla som vill lyssna eller står tillräckligt nära för att inte kunna undgå att höra honom, men okej alla har ju sina små egenheter, han gnisslar - vi kallar honom bonden för han låter lite som en jävligt gammal och trög ladugårdsdörr när han framför sitt solonummer) verkade han tillfreds med äventyret som döv. Han hade iofs massa kompisar på plats som stöttade honom. Tack Tant Kitty, Soffan, Janna, Adam och Robban. Sen kom även Stefan också så gissa om Flodis kände sig trygg (man kan ju dock vara trygg och trött = knarra). Owe hejade obönhörligen på det lag som hade kortast shorts.
Helgen i övrigt har varit lugn. Vi har varit ute och gått i grådasket och Owe har övat sig på att inte sova alls mellan 08-20. Hans föräldrar tycker att det funkar sådär. Själv verkar han rätt nöjd det lilla köttet. Se bara:
Min egen horisont då, jag har ju utlovat lite nya ämnen att förfasas över. Men tyvärr måste jag be om uppskov där alltså. Är väl ganska lycklig mitt i höst-rusk-pisset för jag kommer inte på nåt att klaga på. Eller jo det gör jag visst men det känns så pretto att skriva en klagans visa om vårdförbundets avtal eller sverigedemokraternas vara eller icke vara samt hur man bäst förhåller sig till dessa nissar. Det passar inte på en söndagskväll då ångesten redan dallrar i de svenska stugorna. Nej vi riktar in oss på att få Sippy-köttet i säng, det räcker liksom nu.
Det är lättare att leda en nation än att uppfostra tre barn. Winston Churchill
AVE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar