De 30 milen jagar mej.
Som demoner som flåsar mej i nacken. Tanken var att jag skulle ut och trampa som nån sorts förberedelse. Saved by the snow. Fast ändå inte helt safe. För var jag än vänder mej så finns någon liten påminnele som en tagg i ögat.

Ex: kommer hem från jobbet den sjukaste av dagar (jättemkt att göra, en mkt sjuk patient, en ny patientent som kom in nästan utan livstecken och som avlider en kvart senare, för att nämna något litet av vad den dagen bestod av) så möts jag av tidningen CYKLA! Den ligger där och stirrar på mej på dörrmattan när jag försöker skaka av mej snöslask och arbetsdamm i hallen. Något senare samma kväll gör man reklam för vätternrundan på tv. Vi ses i Motala kvalas ut i rutan och jag (och mina premenstruella hormoner) börjar gråta. Hämmningslöst i soffan. Tårar som sprutar. Otröstligt.
Idag har jag varit ledig och hade nån sorts plan att ta ut cykeln på en liten tur. Men vaknar efter 14 timmar i sängen och känner mej som en så tung säck potatis att de helt enkelt inte är möjligt.

Jorden forsätter att snurra även om världens alla cykeldäck står still.

AVE!