Snor.
Till förbannelse.
Ärligt talat hur mycket kan få plats i en sinushåla?
Febertoppar.
Förödelse.
Tycka synd om. Mig själv. Dessutom gärna sympati från andra.
Inköpta biljetter till landskamp i handboll för att förgylla en soggig torsdagskväll.
Feber. Kan ej gå. Ingen förevisning på tv.
Betalar licensen Kammar noll som belöning.

Jobb. Trivsel. Men jobb och jobbigt. Fast kul.

Surfar resor (Bobbos nackhår reser sig av bestörtning. Hinner knappt hem från ena stället förrän jag drömmer mej till nästa).

Massakrerade vader och benhinnor. Anjas substitutvader får ej plats i icke formgjutna skidskor. Ont fast en hel vecka sedan försökte hanka mej fram på fjälltopp.
En positiv sak dock. Har övergått från nybörjare till medelgod åkare. Inga mer tårar (i Gustavbacken; ja jag vet den är inte ens brant men jag har alltid kallat den för stupet...) som fryser till is i trettondagskyla innan de hunnit falla till marken (f.d stupet). Lättare att vurpa också. En mycket stor fördel med att ha slutat träna handboll. Inte längre samma längtan att använda en sedan många år inövad fallteknik som linjespelare, dvs rakt fram ner på stötdämparna vid höften (vilket under tidigare slalomsejourer visat sig vara MYCKET svårt när man sitter helt fast på skidan. Därmed inte sagt att jag inte försökte, det gjorde jag med besked vilket också varit anledningen till att jag inte kunnat vurpa på värdigt vis förrän nu:) ).

Kahled Hosseinis uppföljare till flyga drake. Lika sorglig och vacker. Bör ej läsas tillsammans med PMS hormoner. Kan sluta med vätskebrist!

Bobbo fixar skolan galant. Som alla visste! Kul ändå.

Nu över till hållpunkter för gnäll igen, kan ju inte överdriva positivismen... Smuts avlägsnat sig på nytt. 10 dagar går fort. Tomt.
En patient frågade när bullen var färdiggräddad. Jag svarade att det bara var julskinka och skyndade mej ut på extremt snabba power-walks (eftersom "bullen" gjort att det känns lite för kämpigt att försöka löpträna). 3 dagar med friska snabba promenader (som känts så ok att jag ändå börjat fundera på om det trots allt inte var dax att börja springa) så kommer feber och snor. Domedagen känns nära förestående.

Käraste av vänner flyttar in till stan. Lämnar gudsförgäten förort. Sorgligt men förståligt. Samma vän fyller år i morn. Hurra!

Ska krypa i säng och kurera mej, trivs alldeles för bra på jobbet för att kunna tänka mej att stanna hemma imorn (dessutom är det dyrt att vara suger-mama).

Om du har rethosta, öppna fönstret istället för att ta Morfinbaserad hostmedicin. Trust me on that one!

AVE!