Nytt år.
Nya möjligheter, eller begränsningar vilket man nu väljer (har en känsla av att jag gärna skulle vilja att glaset vore halvfullt hela tiden men att någon sorts inneboende tomhet ändå fuckar up en sådan image...). Ett helt långt härligt år tills man måste samla krafter och fira jul igen. Barndomens glitterströdda jular är sedan länge passé. Nu återstår bara fattigdom efter att ha förköpt sig på julklappar, fetma efter att ha förätit sig på julmaten samt en strid ström besvikelser då familjer skall samlas och det är omöjligt att vara alla till lags. Det finns alltid en lillebror som får stryka på foten... Nästa år skall jag förhoppningsvis avhysa mitt kött från det här landet under jul- och nyårshelg. Långt borta från ovan nämnda ångestladdningar i solen med en fet drink i handen istället för en gammal soggig skinkmacka (även om jag ändå måste tillstå att just julskinka är det bästa julen har att erbjuda). Med Bobbo. I solen alltså. Eller var som helst egentligen. Det är ju det som är så fantastiskt med den mannen, jag står ut med precis vad som helst bara jag får vara tillsammans med honom. Det kanske räcker. Det kanske är just det enkla faktumet jag skall ta med mej in i nästa år och hitta styrka i. Bobbo, min prins.

Det finns snart inga giraffer kvar. Så sträck på halsen och stöd en utrotningshotad art.

AVE!