Bisarrt

Allers är borta.

På mitt landställe Karlströms Bruk fanns en katt som hette Allers. Det var eg. min mosters katt men av okänd anledning så bestämde sig Allers för att vara sommarkatt hos oss i Karlström sommartid (eller okej kanske inte helt okänd anledning till Allers "sommarkatteri"- mat som muta brukar funka på djur, barn och gamla...). Bör tilläggas då att min moster bor permanent bara 500 m bort, så inte som om vi mutat Allers att lämna kommunen eller nåt. Det finns kattmänniskor och hundmänniskor och så finns det Allersmänniskor, för Allers var en specialkatt. Så det är väldigt tråkigt att hon lämnat oss (enl. mamma blivit tagen av räven efter att ha blivit jagad/biten av långhårig schäfer - och det är ju det mest bisarra av allt - inte nog med att Allers är borta, alltså fysiskt borta dessutom, hon verkar onekligen haft det rätt tungt mot slutet).

Mormor har fått en lägenhet.

Förlåt mamma, moster kusiner och andra inblandade men jag hade lite svårt att hålla mig för skratt. Min mormor Ingrid Alice har med Ove-Hubert bebott samma hus sen drakula dog - eldkvarn brann - Wasa käkade sin första knäcke osv. Nu på ålderns höst ska de flytta till en lägenhet (och då menar jag tyvärr inte höst som i sept-okt utan snarare december). Jag kan bara tänka mig mormors ångest över att behöva packa ner ett helt hus fyllt med åratal av saker, möbler, minnen. Dessutom finns andra omständigheter som försvårar en flytt med dessa lämpar sig helt enkelt inte för detta forum. Att det hela totalt sett kvalar in som bisarrt kan jag dock garantera.

Min fysiska status. Snacka om bisarr degenerering. Jag får numera träningsvärk av ett hektiskt pass på jobbet. Orkar inte längre lunka mina 5 km som jag faktiskt sprang för inte så många månader sen. Avbokar tvättstugan eftersom jag tycker att ansträngningen att susa upp och ner för trappan verkar helt omänsklig. Kan inte förmå mig att reda ut om jag ska sluta med handbollen permanent till hösten eftersom jag inte klarar av att tänka på handboll utan att öka i puls och börja svettas då mitt muskelminne påminner mig om hur jobbigt det kan vara med handboll. Mina nya träningsskor (nåja köpta för 5 månader sen) ger mig världes strörsta blåsor på hälarna eftersom jag inte använt dem mer än 2 ggr. Om telefonen ringer i vardagsrummet när jag ligger i sängen väntar jag tills den som ringer ska lägga på och ringa på mobilen som ligger brevid mej eftersom resan ur sängen ut till soffan känns obestiglig.

Ni fattar poängen, min fysik för tillfället är ett patetiskt men ack så bisarrt fenomen som eg. borde vara tabubelagt.

Å så till det mest bisarra av allt.

Snart ska Bobbo ut på äventyr.
Han håller som bäst på att förbereda sig.

Både mentalt och fysiskt.
Sista dagarna på jobbet. Rensa skåp. Ta hem mer bråte.
Köpa nya tröjor. Och allt annat man behöver innan man ska vara het och inför ny klasskompisar
Jag blir suger-Mama.

En roll jag tror att jag kommer att spela ganska bra. Men ändå rejält bisarrt.

Sköt om era liv de är sköra som holländskt porslin!

Ave!