Lika som bär. Barn och barnafadern.
Även på insidan.
Å tur va väl det.
Förbränningen hos det lilla flodhästbarnet förefaller vara enorm.
Aktiviteten är densamma.
All vaken tid tillbringas på alla fyra. Vilken stoisk envishet (eventuellt ett litet karaktärsdrag från modern då...). Vilken vilja och drivkraft.
Där står han på knä och gungar som en liten kulting.
En slinker han fram, å en slinker han bak och vips slinker han på nosen. Eller bakåt. Men framåt, nej inte framåt. Ingen gång under de 2 senaste veckornas outtröttliga försök att krypa har Moto Moto ännu kommit framåt. Emellanåt tittar han mycket uppfordrande på sin omgivning för att få hjälp att närma sig något föremål som han backat bort från, men för det mesta så står han bara där och gungar. Ser varken smart eller snabb ut. Men smärt. Vilket leder oss in på rapsoljan. Som Owie Bowie nu blivit ordinerad att äta till varje måltid. En liten slurk rapsis till såväl gröt som lunch som välling. Han har alltså inte ärvt min tjockisgen. Han är lite för slank kraken fast han käkar så att det kommer upp igen.
Å det är just det som vår tillvaro handlar om, att komma upp igen, vare sig det handlar om upp på alla fyra eller upp ur strupen då man glupskt intagit lite tooo much (barnet då inte modern även om mitt patologiska förhållande till karamellkungen också skulle kunna generera lite uppstötningar en kulen tisdagskväll...). Å det här med att komma upp igen, på alla fyra, har i sin tur föranlett att vi flyttat ner ungen till lägsta läget i spjälsängen.
Där kan man nu beundra honom när han till och med i sömnen kryptränar.
Skam den som ger sig!
AVE!
Även på insidan.
Å tur va väl det.
Förbränningen hos det lilla flodhästbarnet förefaller vara enorm.
Aktiviteten är densamma.
All vaken tid tillbringas på alla fyra. Vilken stoisk envishet (eventuellt ett litet karaktärsdrag från modern då...). Vilken vilja och drivkraft.
Där står han på knä och gungar som en liten kulting.
En slinker han fram, å en slinker han bak och vips slinker han på nosen. Eller bakåt. Men framåt, nej inte framåt. Ingen gång under de 2 senaste veckornas outtröttliga försök att krypa har Moto Moto ännu kommit framåt. Emellanåt tittar han mycket uppfordrande på sin omgivning för att få hjälp att närma sig något föremål som han backat bort från, men för det mesta så står han bara där och gungar. Ser varken smart eller snabb ut. Men smärt. Vilket leder oss in på rapsoljan. Som Owie Bowie nu blivit ordinerad att äta till varje måltid. En liten slurk rapsis till såväl gröt som lunch som välling. Han har alltså inte ärvt min tjockisgen. Han är lite för slank kraken fast han käkar så att det kommer upp igen.
Å det är just det som vår tillvaro handlar om, att komma upp igen, vare sig det handlar om upp på alla fyra eller upp ur strupen då man glupskt intagit lite tooo much (barnet då inte modern även om mitt patologiska förhållande till karamellkungen också skulle kunna generera lite uppstötningar en kulen tisdagskväll...). Å det här med att komma upp igen, på alla fyra, har i sin tur föranlett att vi flyttat ner ungen till lägsta läget i spjälsängen.
Där kan man nu beundra honom när han till och med i sömnen kryptränar.
Skam den som ger sig!
AVE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar