Å jag som trodde att -15 va kallt.
-22 är helt klart kallare.
Och samtidigt som ett renande isvaksbad.
Allt släpper och rinner ut genom nosen.
Kvar finns bara bomullen som ockuperar min frontallobs hålrum.
Ingen feber men som i töcken.
Dimma.
Men så tittar solen fram och vinterlandskapets skönhet tar andan ur mej.
Så fast jag fick vända hemåt igen från jobb med ogjort ärende, kippandes efter luft, med en gröngul elva mitt i planeten så känner jag frid. Och tacksamhet för allt jag har. En vän som lever sitt livs mardröm har påmint mej om att leva i nuet och att bejaka varje ögonblick av lycka som kommer i min väg.

Mod är att möta övermäktig fiende och ändå rakryggad pulsa fram i snömodden fast man känner sig liten, vettskrämd och mosad.
Jessan, du är David.

AVE!