En vecka går ju rätt fort då´ra...
Riktigt skönt att komma hem men samtidigt lite snopet att det som man sett fram emot hela hösten plötsligt är till ända. Hade ju iofs kunnat tänkt mej att betala pengar för att få träffa Bobbo tidvis under resan men trots att han inte var med är nog detta den bästa semesterresa jag gjort.

Första dagarna bestod av kulturchock och lite existenciell kris. Sure, jag visste att ja skulle åka till Afrika och att det skulle vara annorlunda men jag hade ändå inte kunnat föreställa mig hur det verkligen skulle kännas att stå där i den röda sanden och se misären på så nära håll. Jag kan faktiskt inte sätta ord på de känslor som jag upplevde och ids inte ens försöka förklara. Jag nöjer mej med att konstatera att vi människor, dessa vidunderliga djur, är tillräckligt adaptiva för att det efter ett par dagar i Afrikanska myllan varken kändes främmande eller som om jag behövde ha dåligt samvete för min levnadsstandard så obeskrivligt mycket bättre än de flesta gambianers. Det jag ska försöka ta med mig är istället att uppskatta det jag har och att inte göra hönor av fjädrar i framtiden. Det är nämligen så att trots fattigdom och misär så ler det gambianska folket så att de varje dag strålar ikapp med solen. Det var det mest fantastiska av allt.

Syftet var ju bad och sol och den kvoten har vi fyllt till max. Lata dagar på stranden har radats upp under veckan. Vi har dock gjort några mindre utflykter. Dels till huvudstaden Banjul där vi var på marknad, dels ut i bushen där vi tittade på (och vissa modigare än andra även klappade på) krokodiler. Vi hann även med ett besök i den största staden Serrekunda där vi gick runt och tittade med vår fantastiska guide Omar. Initialt var vi rätt så sparsmakade i interaktioner med de infödda. Men allt eftersom veckan passerade och man kände sig mer och mer aklimatiserad så började vi samtala med gambianerna. Dels de som arbetade på hotellet men även andra som uppvaktade oss utanför hotellområdet. Det är nämligen så att man är hett villebråd för befolkningen och alla, å då menar jag verkligen alla, vill veta vad man heter och var man kommer ifrån. Vi drack således öl med Abdullah i affären utanför hotellet, spelade beach volley med bambianer på stranden, hälsade på i plåtskjul hos Modou där en nyfödd liten bäbis låg och tronade vid sin moders svarta bröst, tittade på Aliens fiskar, dansade till gambianska trummor samt körde över "sleeping police" med Martins riktigt sjabbiga jeep. Upplevelserna är många och svåra att utmåla för den som inte var med. Jag kan ge mina allra varmaste rekommendationer till den som eventuellt funderar på att resa till Gambia. Det är ett underbart land med fantastiska människor och kommer att ge varje besökare minnen för livet.

Det jobbigaste, förutom att vi blev magsjuka och att flygresan var helvetiskt lång och luktade kiss, var att jag läste Flyga drake av Khaled Hosseini. Jag grät i princip från första sidan till den sista. Det är överlägset den bästa bok jag läst som vuxen. Den handlar om kärlek. Kärlek mellan vänner, kärlek till ett land och sådant man en gång haft och älskat men som sedan gått förlorat vilket gör kärleken starkare än någonsin. Eftersom handlingen utspelar sig i Afghanistan så tänkte jag mycket på Samuel och hur tomt det är utan honom. Detta sidospår fick mej självklart att tänka på Erik och hur mycket jag saknade honom. Så visst mina tårar kanske var något tilltagna eftersom jag gjorde vissa personliga associationer, men himmel och skapare vilken fantastisk och gripande bok. Rusa nu till bokhandeln för att skaffa den och åtekom till mej om jag har fel...

Älska som fan när du har möjlighet det blir så himla svårt när objektet för din kärlek inte kan känna dina trevande smutsiga fingrar...