DN-galan

Om man ska klaga på någonting alls skulle det ha varit (förutom då Jerka Williams, herregud, återkommer till detta) att det var osedvanligt svårt att veta vad man skulle sätta på sig. För egen del slutade det i alla fall med att jag valde en gyllene medelväg och därför såg ut som om jag glömt ta på något på nederkroppen. Är å andra sidan a bit famous för mina framträdanden med bar underkropp och man måste ju bjuda på sig själv mellan varven så helt ärligt, kvällen var för förtrollad för att man skulle orka bry sig om hur man såg ut...

Det var alltså igår. Slutade jobba. Drog ut på träningsrunda 50 minuter allt vad jag orkade. Eftersvettades tillsammans med den gode vännen Resorb (som jag självklart avnjöt ur vinglas för att komma i rätt stämning). Duschade. Klädde mig (detta gav mig som ni nu förstått en del huvudbry). Tog snygga skor på men packade ner flip-flopsen som den kloka insiktsfulla varelse jag är (om jag ska vara helt ärlig så kanske inte de snygga skorna är så himla snygga egentligen men benen blir så himla snygga när skorna sitter på tassen!). Sprang till tåget. Kom på att jag glömt ta med mobil och pengar och att just mobilen i detta fall, när man skall möta 2 utvalda personer bland 15000 andra kan vara ett mycket användbart verktyg. Hämtade således dessa 2 attiraljer Sprang på nytt till tåget, dock mycket fortare denna gång vilket självklart besvarades av kroppen med en svettattack från helvetet. Folk runt omkring mig började skruva på sig i tron att jag skulle brisera till vatten hela jag och skölja genom pendelvagnarna som en rasande syndaflod. Väl framme i Karlberg har jag torkat till (så fräsch igen...). 4:an till stadion. Får biljetter av min supplier genom staketet. Möter Henke. Går till 7-11 för att köpa picknick. Hittar schyssta platser på norra läktarn, precis i spjut och stavhopps-kurvan. Vädret är helt underbart, alla är förväntansfulla, publiken jättestor och stämningen tycks oss helt magisk.

Då hörs ett vrål från södra ingången. En Suzuki kommer in rullande på löparbanorna. På hojen sitter en liten krum människa som inte når ner till marken. Henke inser först. Jerry Williams. Jag gillar egentligen honom. Jag och mormor. Men kom igen, den svenska nationalsågen förvandlad till barbapappa-rock´n´roll. Det hela är avskyvärt och pinsamt. Jag kan inte ens sjunga med jag är stum av förskräckelse. Henke vrider sig av skratt. Jag vill hellre gråta. Hur försvarar man en man som inte når ner till marken på sin mc och som styckar du gamla du fria som om det vore grisfest på en charterresa?

Tävlingarna. Kropparna. Paketen (friidrottsmän i tajts och jag tackar varje inblandad snickare för de oslipade bänkarna på stadion som med sina flisor och stickor håller mig kvar på min plats då paket efter paket, oj menar atlet efter atlet går förbi med sina beundransvärda kroppar).

Hur som haver (jo skorna skaver så lite försynt under spjuttävlingen så gör jag mitt sedan länge planerade skobyte) så blir det en mängd stadiumrekord, bra svenska prestationer, bra svar från engagerad publik som gör att vi får gåshud. Jag påstår också att Musse vinkade till mig (även om jag snabbt inser att jag skulle kunna kväva honom om jag ens försökte ge honom en lycka till kram).

Efteråt tar vi, jag, Henke, Pållan och Nina en prommis upp mot Odenplan. Där dricker vi Stawberry Daquari och mumsar nachos.

Jag insuper nattlivet i storstaden, har ju knappt varit inne i stockholm sedan den 12 juni så känner mig lite som en turist när jag storögt glor på alla hippa människor som passerar.

Underbar kväll och helt fantastiskt avbrott i vardagslunken.

Tack Pauline för en så obeskrivlig present.

Tack Henke för schysst sällis.

Tack Nina för schysst avslutning och promenaden genom stan!

Med lite lättare steg än i går på väg till jobbet.

Florence har ett kall!