Dax att summera sommaren. Som har varit lika stora delar fantastisk som tröttsam.
Kanske framförallt lärorik.
Jag har jobbat med underbara människor och tagit hand om lika underbara patienter. Det har funnits massor med utrymme att växa i yrkesrollen som att lära sig massor. Jag är på det stora hela mycket nöjd. Dock är jag lite besviken på mej själv över att jag varit så trött. Jag har inte tränat, trots att jag vet att jag blir ännu tröttare av att låta bli. Jag har knappt lämnat förorten till förmån för stan och lite puls och jag avskyr att vara en sån där förortskramare som sitter fast här ute med en fritid utan mening och mål. Jag hatar att jag inte kan uppbåda något sug efter att spela handboll. Istället för någon endaste liten gnutta tändning någonstans i skymundan känner jag mig redo att låta 10% av lönen gå till en fond för att slippa snöra handbollsskorna en enda gång till. Ändå saknar jag gemenskapen, tjejerna, klisterlukten och känslan av att klistra på och dra iväg boll efter boll mot mål. Det är så tudelat att jag nästan börjar känna mig lätt schizofren

Nu börjar ett nytt stycke Flithy Florence historia dock.
Ny avdelning, nya kollegor, nya rutiner och arbetssätt. Nya saker att lära in och processa.

Ska bli fantastiskt!

Räkenskaperna stämmer!

Ave!