Senaste veckan.

Tiden rusar som ett expresståg.

Utan mål och mening. Utan innehåll.

Eller kanske med en hel del innehåll, bara det att jag, ovan lokförare med nystämplad licens,

inte hinner reflektera och ta in allt som händer, ser bara rälsen framför mig.

Eller fartblind, jag känner mig lite fartblind. Tror att det hade varit vitsen med lite semester, stanna upp, tänka efter, känna efter, å så.

Veckan har dessutom innehållit mina första professionella motgångar. En patient jag hade ansvar för var inte alls nöjd (trots att jag på pedantiskt Florence manér försökte göra allt jag kunde). Dessutom inträffade en incident med en centralvenös infart och jag kände mig som en total novis och fick upprepade gånger be om hjälp. Det handlar egentligen inte om någon bruten stolthet att be om hjälp, better safe than sorry, men samtidigt så vill jag kunna göra allt själv, jag vill kunna det här nu. Dessutom lackar jag, ju längre tiden går, ur på VHS j-la rapport om sjuksköterskeutbildningen, där KI som bekant får kritik, bla. för att vi som är examinerade från KI är så väldigt benägna att fråga äldre kollegor. I min värld så är det genom att till ryggalägga tid på golvet och insamlad erfarenhet (förutom att hålla sig a jour med senaste forskningsrönen) som gör en bra syrra. Och i detta yrket kan man bara inte samla erfarenhet genom att learn by OH SHIT. Oh shit patienterna dör som flugor kring mej, jag kanske trots allt skulle ha frågat en mer erfaren kollega... Det stör mig att KI får en sådan omotiverad grej som grundpelare för kritikten som anförs mot skolan. Jag kan inte låta bli att tänka på det varje gång när jag utvärderar min egen insats och tänker på hur värdefullt det är att jobba som ett lag där det är högt till tak och alla frågor fria.

Förutom jobb har veckan inneburit renoveringsarbete i brors lgh. Jag har iofs inte lyft ett finger utan min uppgift består i att ligga som en pascha på sängen (typ enda möbeln än så länge) och äta, domdera och vara extremt slö. Om det är så att jag är tveksam över hur jag funkar som sjuksköterska så vet jag med 100 procentig säkerhet att jag sköter mitt renoveringsjobb med bravur! Skönt att självförtroendet får sig en liten boost någonstans!

Dessutom hade vi trevlig middag med Vix och Gus i torsdags innan de begav sig från stan för lite välförtjänt ledighet. Den enda sura (och då menar jag riktigt surt) eftersmaken den middagen bjuder är ett bombnedslag i köket eftersom vi ännu inte diskat. Jag gillar inte riktigt att slåss om utrymmet med bananflugor så någon sorts insats skall göras snart.

Igår var jag sedan på miniåterträff med mina underbara klassisar från KI. Var hemma hos 50 Fred (som hade fått en bandyboll mitt på näsan, svårt att bestämma sig för om han bara var en stackars krake eller ännu mer hunk än vanligt). och käkade lunch för att sedan åka in mot stan, alla fall jag och Kajsita för några glas.

Nu ska jag jobba helg. Känns helt ok. Först tänkte jag bara försöka avhysa blom eller bananflugorna. Jag vill ju gärna veta att jag har ett hem att komma hem till ikväll, för då, till skillnad mot när jag renoveringsarbetat, är jag så trött att jag stupar i säng, helst i ett någorlunda rent litet näste.

Johnny ringde, värmde mitt kalla hjärta. Han har ny tjej!

Janne har gift sig.

Jocke renoverar.

Basgrupp 10 frodas.

Jag är legitimerad.

Och förnöjd!