...för han kunde inte vara tyst.
Vet ni vänner, vad som är rart men ack så sorgligt?
Jo när söta lilla snor-owe kommer in i matsalen på förskolan och några av hans polare tar upp sina gosiga små händer och håller för öronen...
Spelar ingen roll att jag väser i mitt älskade barns öra: "om du inte tar dej samman och sluta lipa blir du mobbad", han tjuter i högan sky i alla fall i protest över att bli övergiven...
Å det är väl som hans gudmor så klokt sa, att han har sin första förälskelse. Han är så kär i sin mamma att han håller på att gå sönder när jag överger honom till förmån för jobb och vuxenaktiviteter.
Det hela låter ju lite rart så här när jag läser om det.
Men hörrni samtidigt är det en plåga.
Dagens lärdom: Snor-owe är en plåga.
Fast bara lite då.
En älskad liten plåga.
Å vän av ordning frågar sig med fördel, hur ska det gå nästa gång han blir kär?
Detta med tanke på att förälskelse är som en stukning; andra gången kommer den lättare...
AVE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar