Å där satt jag i godan ro och svullade i mej frulle och postade ett inlägg här på Dirty Florran.
Sen gick jag utan några större betänkligheter till jobbet.
Drog i gång med full fart.
Hämtade kaffe.
Kände nåt som gnagde.
Som en sten på insidan av strumpan som trasslat sig fast och därför inte rullar bort från smärtpunkten vid diverse skakningar av aktuell tass.
Jag ringde därför sjukvårdsupplysningen där en genomproffsig kollega beordrade mej och Kruppi (nya namnet på skällande hunden Bowen) till akutmott. ögonaböj. Hon tyckte också att jag var en särdeles cool (som i lugn då) förstagångsförälder.
Cool kanske men med ångest så jag ville kräkas över min försumlighet (jag visste ju någonstans, alltså jag menar uppenbarligen eftersom det där gnagandet till slut fick mej att agera, att det inte är så bra med skällande hosta och väsande hes andning (respiratorisk stridor för den som vill)).
Till akuten kom vi dock utan att ens behöva köa nåt nämnvärt mitt i morgonrusningen. 10 minuter efter inskrivningen satt vi i bilen igen.
Så nu knappt 9 månader gammal skall lill-Bowen bli en steroidknaprare (fick recept på betapred = kortison ifall det blir mer kruppanfall vilket är troligt).
Det ska börjas i tid eller hur.
Innan Krupp epoken var vi hemma hos Frickis.
Efter detta lilla äventyr har Bowen hängt med pappi här i förorten. Mycket pyjamastid och gos.
Ja den som vill ser ju själv nedan...
Själv har jag jobbat.
Ni vet det där som jag gillar så mycket att man kan börja undra...
Nu dock tid för vila.
Och för att hylla Della, J& B, kärleken till livet och till det som betyder mest - la famiglia.
Nästa karate Kid enligt Emma som tycker att Bowen gör en utomordentlig trana...
Dock inte tidernas smartaste karate kid då...
Men ganska farlig...
Familjen är hjärtats fosterland.
(Giuseppe Mazzini)
AVE!
Sen gick jag utan några större betänkligheter till jobbet.
Drog i gång med full fart.
Hämtade kaffe.
Kände nåt som gnagde.
Som en sten på insidan av strumpan som trasslat sig fast och därför inte rullar bort från smärtpunkten vid diverse skakningar av aktuell tass.
Jag ringde därför sjukvårdsupplysningen där en genomproffsig kollega beordrade mej och Kruppi (nya namnet på skällande hunden Bowen) till akutmott. ögonaböj. Hon tyckte också att jag var en särdeles cool (som i lugn då) förstagångsförälder.
Cool kanske men med ångest så jag ville kräkas över min försumlighet (jag visste ju någonstans, alltså jag menar uppenbarligen eftersom det där gnagandet till slut fick mej att agera, att det inte är så bra med skällande hosta och väsande hes andning (respiratorisk stridor för den som vill)).
Till akuten kom vi dock utan att ens behöva köa nåt nämnvärt mitt i morgonrusningen. 10 minuter efter inskrivningen satt vi i bilen igen.
Så nu knappt 9 månader gammal skall lill-Bowen bli en steroidknaprare (fick recept på betapred = kortison ifall det blir mer kruppanfall vilket är troligt).
Det ska börjas i tid eller hur.
Innan Krupp epoken var vi hemma hos Frickis.
Efter detta lilla äventyr har Bowen hängt med pappi här i förorten. Mycket pyjamastid och gos.
Ja den som vill ser ju själv nedan...
Själv har jag jobbat.
Ni vet det där som jag gillar så mycket att man kan börja undra...
Nu dock tid för vila.
Och för att hylla Della, J& B, kärleken till livet och till det som betyder mest - la famiglia.
Nästa karate Kid enligt Emma som tycker att Bowen gör en utomordentlig trana...
Dock inte tidernas smartaste karate kid då...
Men ganska farlig...
Familjen är hjärtats fosterland.
(Giuseppe Mazzini)
AVE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar