Att dricka varmt och kryddat vin har gjorts sedan urminnes tider. I det gamla Grekland drack man kryddat vin och romarna sötade sitt vin och smaksatte det med olika kryddor och blommor. I Europa var kryddvin mycket populärt under medeltiden. Kryddorna ansågs hälsobringande, men kunde också dölja dålig smak på vinet.
Gustav Vasa till exempel drack gärna klaret, en blandning av rhenvin, socker, honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor. Lutendrank var Erik XIVs speciella favoritdryck. Till hans kröning 1561 bereddes 210 kannor av denna dryck. Förutom vin och kryddor innehöll den också mjölk.

Ordet ’glögg’ härstämmar från ”glödga”, eller uppvärma. Denna benämningen används i Sverige för första gången 1609. Söderut i Europa hade man vid denna tidpunkt övergett traditionen att dricka kryddat vin, men i Sverige levde det kvar. I kokboken "Den svenske kocken" från 1837 kan vi läsa följande recept på Glödgat win:

"Vanligt rödt win uppkokas med något muskotblomma, kanel och kryddnejlikor, jämte nödigt socker och antändes. När det slutat brinna, silas det och drickes varmt."

Först mot mitten av 1800-talet började man anta benämningen glögg i våra kokböcker. Jacob Leufvenmark har i sin "Handbok i förädling, förskärning och tillverkning av viner och spirituosa", från 1870, fyra recept under rubriken Glögg. I samma kokbok finns även recept på brûlot. Det härstammar från Frankrike och består av cognac, som upphettas och antänds. Över brûlotpannan läggs ett halster, på vilket toppsocker får smälta i värmen från lågorna. Brûlot kom ibland att kallas cognacs-glögg.

N.P. Ödman skildrar cognacs-glöggens upplivande verkan ("Lite till", 1910), genom sin skrift om hur värmlandsstudenterna firade Lusse: "... så kom brylån vid nedfällda gardiner och kastade sitt blåvita sken över ansiktena, och det hemska utseende dessa härvid fingo, gav naturligtvis anledning till åtskilliga skämt. Med brylåns inmundigande växte naturligtvis den bacchanaliska yran, och de översvallande känslorna började småningom allt mer söka sig uttryck i dessa högljudda, explosiva glädjeskrin, som värmlänningarna på min tid voro kända för." Värmlänningar är ju smarta, det vet ni väl?!

På 1890-talet gjorde glöggen intåg som en riktigt gedigen svensk jultradition. Detta innebar att alla vinhandlare med självaktning hade sin egen blandning som de sålde på butelj med för den handlaren specifika och fantasifulla etiketter, ofta med tomtemotiv.

I dag sörplar vi svenskar tillsammans i oss ca. 5 miljoner liter glögg varje jul. På systembolaget kommer det varje år nya sorter att prova. Rusningen är fasansfull, redan mot slutet av november är sortimentet urgröpt. För oss lite mer saktfärdiga och ej så hysteriska återstår då endast Blossa på tetra. Men vad gör väl det, de e ju sprit i!

Vad vore december i all sin glans om inte Blossa på tetra fanns?

AVE!