Smärta..

...många människors vardag och även min men jag står på andra sidan...

Förhistoriskt uppfattades smärta som förorsakad av onda andar, magiska vätskor, främmande objekt eller demoner. Skydd mot dessa inkräktare eller för att fördriva dem krävde att man utrustade sig med ringar i öron eller näsa, amuletter av olika slag och ibland en trofé från något farligt djur. Redan flera tusen år före Kristi födelse behandlades smärta på ett sätt liknande det vi använder idag. Opiumvallmon och dess omogna frö kapsel skördades i Mesopotamien och kallades av sumererna för »glädjevallmon« (de som åt av den befriades från sina smärtor). Under antiken uppstod två skolor som menade att den själsliga respektive kroppsliga aspekten av människan var överlägsen den andra: idealistisk respektive materialistisk monism. Platon (427–347 f Kr) framhävde själens överlägsna betydelse bl a för uppkomsten av smärta. Hans mening var att smärta inte bara uppstår som en följd av perifer stimulering utan också som ett uttryck för själens lidande. Själen som rent fysiologiskt var representerat av hjärtat. Både Platon och senare Aristoteles (384–322 f Kr) betraktade smärta som känslor sprungna ur hjärtat. Hjärnan tillskrevs ingen annan funktion än som ett kylsystem för blodet. Aristoteles’ lärjunge
Theophrastus (372–287 f Kr) däremot hävdade att hjärnan utgjorde platsen för alla sensationers varseblivning. Hippokrates (460–377 f Kr) är välkänd som läkekonstens fader. Hans förhållningssätt var »naturvetenskapligt« och hans läkekonst baserades på iakttagelser av och i naturen. Han hävdade att kroppen, liksom naturen, har fyra element – blod, slem, gul och svart galla. Vidare ansår han att smärta uppstår när produktionsstörning eller obalans (dyskrasi) råder mellan dessa vätskor. Under medeltiden uppkom en tredje förklaringsmodell till sjukdom och lidande. Det var inte längre vare sig själen eller kroppen som var de främsta orsakerna till lidande, utan »anden«. Alternativt sågs smärtan som ett djävulens verk. Den engelska termen »pain« anses härledd ur latinets »poena«, som just betyder straff. René Descartes (1596–1650) kom att spela en utomordentligt betydelsefull roll; Han blev den förste att beskriva smärta på ett sätt som vi känner igen än idag i form av den s k specificitetsteorin, dvs tanken att det finns ett speciellt smärtnervsystem som bär information från periferin till hjärnan där sinnesintrycket slutligen upplevs. Idag är den allmängiltliga definitionen på smärta som följer:

"Smärta är en obehaglig sensorisk och/eller emotionell upplevelse förenad med vävnadsskada, eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan skada. Smärta är alltid subjektiv och kan uppträda i frånvaro av vävnadsskada."

VAS-skalan
Skalan har konstruerats för att sjukvårds personal ska kunna bedöma smärtupplevelser objektivt med hjälp av ett konkret instrument. Ett exakt ursprung går inte att finna då modifikationer är gjorda över tid men den är utvecklad för cirka 60 år sedan. VAS-skalan (visuell analog skala) utgörs av en sticka med skjutmått där patienten skattar sin upplevelse av smärta på en skala mellan 0-10. 10 visar värsta tänkbara smärta/otrygghet och 0 visar ingen smärta.

Pepparspray rakt in i ögonen är enl initierade källor VAS 6.

AVE!