Början på slutet

Det var mkt länge sedan jag skrev vad som händer i en skitig syrras liv. And let me tell you, det både händer och är rätt smutsigt! Det senare står i paritet med antalet ständigt stigande grader på sköterske-expeditionen på jobbet. Man vet att det är varmt när man på fullaste allvar funderar på att badda in hela kroppen med yt-desinfektion med förhoppningen att spriten skall svalka.
Det förstnämnda, att det skulle ha hänt en massa kan man ju kanske diskutera. Jag älskar ju mitt jobb. Ibland till den så milda grad att det ger mig lite ångest eftersom jag inser att det skulle gagna mej att börja tänka på att byta. Dels för min personliga utveckling, dels för friheten som det skulle innebära att få ett lite fetare löne kuvert. Trots detta känner jag att jag lär mej massor varje arbets pass. Men framför allt så mår jag så himla bra tillsammans med mina kollegor. För inte så länge sedan hade vi en sushikväll till exempel, när vi ordnade den rå fisken på ett så formidabelt sätt att jag undrar hur jag någonsin ska kunna byta jobb och inte få träffa mina kära kollegor nåt mer.

Jag jobbade igår och mindes förra årets midsommarafton med ett leende. Ni vet då när röv pulsen tog hela mitt väsen i besittning och jag var så panikslagen att jag nästan glömde andas... Igår försov jag mig och hasade sent om sider till jobbet för att i maklig takt utföra min arbetsuppgifter utan minsta tillstymmelse till stress, än mindre puls på intima ställen...
Vidare har våren inneburit en del förändringar på jobbet. En patientgrupp som vi vårdat på min avdelning har försvunnit. Kollegor som jag verkligen tycker massor om har bytt jobb och nya har tillkommit. Nya fantastiska kollegor som gör det kul att gå och jobba.

Privat har det mesta bestått av att fysiskt och psykiskt förbereda mig på att besegra en sjö, nämligen Vättern. Jag har mot bättre vetande deltagit i årets upplaga av Vätternrundan. För er som inte känner till detta tokiga påhitt eller har för dålig fantasi för att räkna ut vad det innebär kan jag nu berätta att det består av att på cykel åka 30 mil så fort man orkar kring denna gudsförgätna sjö. Med fördel har man med sig en extra slang, cykelexperter från Spårvägens cykelklubb och Medevisalvan; mirakel mot utsliten framstjärt! Den viktigaste beståndsdelen är dock en cykel. Och då menar jag inte vilken cykel som helst (det var nämligen vad jag hade med mig) utan en mer pimpad cykel med bockstyre. Jag hade övat 100 mil inför denna utmaning och trots det så var det nog det jobbigaste jag gjort, ffa. psykiskt. Med enorm smärta i handlederna tog jag mig till slut i mål (även trots punktering efter 6 åkta mil...) efter 15 timmar och 58 minuter på hojen. Gissa om Motala för fösta gången på 15 år var den enda staden i sikte (där finns nämligen målgången!!!) för en gammal utvandrare på återtåg. När jag såg mamma stå i målet och heja så började jag lipa som lille skutt... Erik, mannen i mitt liv, var födelsedag inföll på samma dag (som för alltid kommer att vara förknippad med jämmer och plågor), glömde jag gratulera mitt i all uppståndelse. Förlåt älskling. Precis efter målgången torskade ju sverige mot spanien också och resten är ju tyvärr historia vad det europamästerskapet beträffar.

Man skulle ju kunna se min Vätternrunda som början på något nytt. Att jag på nytt blir fit, köper ny cykel, stolt förtäljer för alla mina upplevelser och söker nya utmaningar i stil med denna. Ändå känns det skulle vara början till slutet. Slutet på en icke-smärtande rumpa. Slutet på fingrar med känsel som galant klarar av svårstuckna patienter vad gäller infarter och blodprover. Slutet på en soff-potatis vars älskare inte är en het deffad snubbe med massor av pengar utan helt enkelt Karamellkungen, med vars prassliga lekamen det är så fantastiskt att ligga sked i soffan.

Jag lärde mej på en av de sista vätskekontrollerna vid vätterns norra udde att om man åkt runt den förbannade sjön en gång kan man sedan vitt och brett skryta om sina tre rundor; sin första, sin enda och sin sista. Detta är numer mitt mantra. Nästa år får Erik representera familjen medan jag och k-kungen hänger längs banan bilburna!

Känns också lite som början på slutet för Filthy Florence diary. Har varken lust, behov eller tid att skriva av mej mellan varven. Eller egentligen har jag verkligen all tid i världen, vem försöker jag lura. Jag ska va ärlig, lusten tryter. Nu är det ju sommar och man måste pussla ihop sin tid för att hinna höra sommarpratarna i P1. Dagens premiär av Fredrik Lindström var riktigt bra!

Önskar alla jag känner som ser detta en riktigt skön sommar.

Gör som svenska bönder, vägra var nöjd!

AVE!