Märkligt hur man kan ömsa skinn mitt i vintern trots att man smörjer rikligt med fetast tänkbara kroppssmör. Nu är det så att klagosången inte uppstått för att jag känner ett skriande behov av att behålla den lite djupare och mörkare tonen på min hud. Det spelar mindre roll. Vad som är j-ligt irriterade är det faktum att min värld är nedsmutsad. I alla fall får jag för mej att jag är likvärdig med ett vandrande dammoln. Det formligen yr om mej. Jag känner mej ofräsch, skitig, dammig och mikro-bakterie-stinn. Knappast tanken med att ligga på den Afrikanska stranden och försöka mota bort det det blek-feta svenska vinterarvet (även hu svensken ser ut sommartid numera, eftersom solen överhuvudtaget inte visat sig över vår region på 1 helt år så egentligen är det väl inte så konstigt att vi blek-feta håller på att materialiseras till en dammhög efter ett tag i solen, kroppen fattar väl ingenting och "drar öronen åt sig"...).

Jag låter nog lite pessimistisk.
Det stämmer nog. Det finns ev. en orsaksgrund. Eller ett par.
För jag har ingen julstämning. För jag har knappt ens julpyntat alls.
För Samuel är långtbortistan. För Dennis och Kajsa ska åka. För Bobbo säkert vill åka.
För ja har jobbat så många kvällar att min Serotonin-nivå inte ens kommer upp i nivå med havsytan.
För jag inte vet vad jag ska önska mej i julklapp.
För att jag inte ens i 2 hela veckor kunde glädja mej åt allt som finns att glädjas åt i mitt liv utan föll till föga för pessimismen trots att jag sett det Afrikanska folket le brett åt allt och alla. Trots att de har det så knapert. Trots att de saknar så många av de möjligheter som jag har.
Eller är det tack vare detta?
Är det jag som är förgiftad av materialist-cyanid och kommer att dö missbelåten vad som än händer?

Zebran kan aldrig komma ifrån sina ränder.

AVE!