Midsommar. Första helgen själv. In från avbytarbänken. Släppa hörnflaggan. Träda fram ur skuggan. Allt kan gå fel men inget särskilt borde inträffa rent statistiskt Men tärningen har ju som bekant många sidor. Midsommar afton: Misstänkt lungödem. Någon dimper och flåsar. Ringer jouren. Scanna, sätt nål, spruta furo, sätt kad, ta b-glukos, ta trycket, ta sat, ta hjärtenzymer, skicka akut, odla urin... Okej sånt går ju. Det måste ju gå men det är lite jobbigt att fokusera samtidigt som man känner sin egen puls i röven...
Midsommardagen. Börjar 07.00 (notera att det gör alla andra också). 07.30 är bara jag och en usk på plats. 08.00 pulserar rövpulsen på nytt. Ensam med 20 patienter varav hälften ska ha insulin. Inte riktigt hälften men det kändes onekligen så. Ssk jag ska jobba med har inte kommit. Finns hon? Vem är hon? Inga telefonnummer till vederbörande på hela j-la kliniken. Rövpuls. Bestämmer mig för att jag kan fixa detta. Börjar ge insulin på löpande band (självklart är det ju också så att en patient har ordination på 60 enheter och jag trodde att jag skulle mörda denne när jag sprutade. Var tvungen att fatta ett j-la tvåhandsgrepp om insulinpennan för att kunna ge eländet.) Överlevnad i dubbel bemärkelse, både jag och insulinstin patient. Chefter kommer och jobbar kväll. Jag får beröm. Jag är väldigt rådig! Jag är invigd. Jag lite mindre nybörjare än i förrgår. Jag kommer också att vara ledig nästa midsommar!