Hjärtats år (Till Pauline)

Hela hjärtat gråter efter ett helt år av stulna stunder
kyssar som aldrig blir en vana
skygga ögon som blir till dimma i spegeln
leende munnar fyllda med djupheten som aldrig kommer fram
Avstånd och behov att starta om och om igen
Tiden går och känslorna har även de sin gång
Blommorna vissnar på ängen och midsommarstångens en gång så gröna blad gulnar sakta
och blir bruna och spröda
Skratten i telefonen är inte längre hennes
Hjärtat letar efter glöden i ett askfat
att få brinna klart som en stjärna på himlen
att få förlösa själens alla våndor i en enda stund

Att leva som man lär har hjärtat inte gjort under detta förmörkade år i huset där hon andas sover och drömmer
I drömmen är allting annorlunda, där finns fåglar i träden och grönska kring hennes vakuum, och alla klockor står stilla
där finns skrattet som förlöser och ögon som ler

Man vaknar
Då finns bara ovissheten där, ovissheten som under detta år blivit hjärtats vän
van att inte veta, kanske inte ens känna
blåmärken ibland som ömmar
visshet ibland som hånar
hånar för att ovissheten aldrig lämnar sitt bo likt en nykläckt fågel på osäkra vingar, nej hur skulle ovissheten någonsin kunna göra det, det skulle ju vara ovisst

Konsekvent är konsekvent, även i hjärtats bön om tillfredsställelse
Har man så har man, har man inte får man leta
leta i alla de rum som besökts av våta känslor
rummet med den gröna telefonen där hjärtat så ofta suttit och undrat varför, när, var och hur
Hjärtat fortsätter leta och gör så gott det kan i letandet men har så fel
Förstår inte att en vinst måste förgås av inköp och skrapning
för att hitta hem ur den djupaste skogen krävs ett val av stig
för att tända en eld som värmer i natten måste man ha tändstickor
Hjärtat förstår inte att det är de rätta tändstickorna som saknas,
modet av det rätta virket

Hjärtat fortsätter leta medan andra hjärtan får fyr och brinner ut
Och kanske hittar hjärtat sitt stoff till slut
kanske i tid, kanske för sent
Snön kanske har smält och förenat sig med vår forsen,
de bruna spröda löven kanske ligger glömda och förmultnade på marken,
blommorna kanske har vissnat och förvandlats till frömjöl,
solen kanske har gått i moln

Då måste hjärtat tända sin sticka i mörkret och när den brunnit ut så undrar hjärtat stilla
varför hon sitter ensam i mörkret, varför kinderna är så våta och varför själen är så kall